BTS Seoul-pop är en frisk fläkt

avPer Magnusson

Foto: press
BTS pressbild; en imponerande blend av pastellfärgade frisyrer, skolunifomer och trevliga skor.

ALBUM Vi vill gärna tro att vi befinner oss i ett isolerat popkulturellt epicentrum, men i bland blir vi tack och lov påminda om motsatsen.
När vi kommer i kontakt med k-pop, till exempel.


BTS
Map of the soul: persona
Bighit Entertainment/Border/Sony


POP K-pop, en förkortning av koreansk pop, började spridas i Asien sent 1990-tal som en del av Hallyu, den koreanska vågen. Dess lika yviga som mallade blandning av pojkbandspop, rap, r’n’b, edm och groomad estetik har gjort den till föremål för stark fankultur.

Nu håller den på att slå rot i väst. Kanadensiska The Weeknd och Grimes har redan lekt med asiatiska visuals. Svenska låtskrivare och skivbolagsmoguler riktar blickarna mot Asien. Men det kanske tydligaste tecknet på k-popens framfart är det koreanska pojkbandet BTS, som nästan på egen hand håller på att förändra den anglo-amerikanska attityden till östasiatisk pop.

RM, Jin, Suga, J-Hope, Jimin, V och Jungkook låg i framkant med att rappa på den sydkoreanska popscenen när de debuterade 2013. I fjol blev deras ”Love Yourself : tear’” första koreanska album att toppa USA:s Billboard 200-lista.

Med ep:n ”Map of the soul: persona” försöker BTS flytta gränsen för sitt världsherravälde, samtidigt som de gör sitt bästa för att inte förlora trogna fans och fortsätter därmed sin tradition av ”svåra” referenser, den här gången till Carl Jung, Herman Hesse och grekisk mytologi.

Så, är BTS nya album k-popens motsvarighet till Ingmar Bergmans mest utmanande verk?

Svar: nja.

Inledande ”Intro: persona” är en slags rap till gitarr, som ett sydkoreanskt Red Hot Chili Peppers. ”Mikrokosmos” påminner om Don Henley backpackande i Asien. ”Dionysus” är smått olyssningsbar schlager-trap.

Vi får två gästspel i form av Halsey (på brisigt klistriga listframgången ”Boy with luv”) samt Ed Sheeran (som finns där nya marknadsandelar finns). Sheeran-samarbetet ”Make it right” är dock förförisk soulpop, eller ska vi säga Seoul-pop?

I albumets andra höjdpunkt, ”Home”, samlar sig septetten till en välregisserat ösig föreställning med ena benet i pojkbandens 90-tal och andra i Ariana Grandes 10-tal.

Musiken är knappast väsensskild från västerländsk pop, förutom det uppenbara, att texterna spelar pingis mellan engelska och koreanska. Vad som främst stannar kvar är de små ljuden och stämningarna som med största sannolikhet snart kommer att skölja över västerländska popsinglar. Detaljerna som skvallrar om att detta är musik skapad i en fjärran popvärld.

”Map of the soul: persona” är en frisk fläkt, en välkommen påminnelse om att vi bara lever i ett litet hörn av planeten, hur gärna vi än vill tro att vi sitter med facit i vårt imaginära epicentrum.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Pop

K-pop

Seoul