Fake Names låter bäst när de drar mot pop

Publicerad:
Uppdaterad:
Washington/Brooklyn/Umeå-combon Fake Names gör sympatisk gubbpunk på sitt första album.
Foto: Glen E Friedman
Washington/Brooklyn/Umeå-combon Fake Names gör sympatisk gubbpunk på sitt första album.

MUSIK

ALBUM Sympatisk debut från ”punksupergrupp” med Dennis Lyxzén på sång.


Fake Names
Fake Names
Epitaph/Playground


ROCK Brian Baker från Minor Threat och Bad Religion och Michael Hampton från S O A och Embrace är barndomskompisar och för fyra år sedan träffades de hemma hos Hampton för att se om de kunde skriva några låtar ihop.

De båda punkgitarristerna hittade rätt direkt och bestämde sig för att starta ett band. En annan gammal polare, Johnny Temple från Girls Against Boys, anlitades som basist.

När Bad Religion, Girls Against Boys och Refused alla spelade på festivalen Riot Fest i Chicago samma år frågade Baker och Temple Dennis Lyxzén om han ville bli sångare i den nya orkestern. Lyxzén, som var stort fan av både Minor Threat och Embrace när han växte upp i Umeå på 80-talet, behövde ingen längre betänketid innan han tackade ja.

Ett slags punkens supergrupp var därmed född, med namnet taget från Bröderna Cohen-filmen ”Arizona Junior” där de klantiga bankrånarna John Goodman och William Forsythe glömmer att använda påhittade namn.

Det föredömligt korta (28 minuter) debutalbumet låter ganska mycket som man förväntar sig att en skiva med de här fyra musikerna ska låta. Tydliga rötter i melodisk amerikansk punkrock mixat med några skopor powerpop från barndomens favoritplattor, sådär som man kan unna sig att göra på andra sidan 50 när det inte längre är så viktigt vad det står i punkregelboken.

Över detta en Lyxzén som i sedvanlig Lyxzén-ordning går loss om hur kapitalismen håller människan fången i ekorrhjulet.

Baker och Hampton trodde att det var en demoversion av albumet som de spelade upp för sin polare Brett Gurewitz på skivbolaget Epitaph men Gurewitz tyckte att det lät bra som det var och så fick skivan bli. Således har vi att göra med tämligen basic rock utan överdrivet mycket effekter och pålägg. Fake Names förlitar sig på sina låtar.

Så länge som de lutar åt det powerpoppiga, som i öppningsspåret ”All for sale” eller singeln ”First everlasting”, fungerar det alldeles utmärkt. När de ramlar tillbaka i varianter på den sortens punk som de själva en gång bildade skola med låter det lite mer hobbyprojekt och lite mindre essentiellt, även om Lyxzéns glödgade sång på egen hand inte sällan lyfter låtarna både ett och två snäpp.
BÄSTA SPÅR: ”First everlasting”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE