Jenny Wilsons ord gör fruktansvärt ont

avNatasha Azarmi

Foto: Anders Deros
Jenny Wilson under premiären av sin ”Exorcism”-turné i fjol.

ALBUM Precis som föregångaren är ”Trauma” en smärtsam och skrämmande lyssningsupplevelse.
Men här når Jenny Wilson nya höjder – både i text och musik.


Jenny Wilson
Trauma
Gold Medal/Border


POP För ett år sedan släppte Jenny Wilson albumet ”Exorcism”. Där gick hon in på djupet av en våldtäkt hon utsatts för. Detaljerat sjöng hon om övergreppet och om allting som följde: de skräckfyllda läkarbesöken, de vidriga frågorna från samhället och slutligen läkandet.

I kölvattnet av #metoo blev hennes ord livsviktiga.

Nu berättar artisten sin gripande historia på svenska. Det gör hon åter igen när hon behövs som mest. Wilsons ord är nämligen nödvändiga i diskussionen om mäns våld mot kvinnor. När hon sjunger blir man rädd och berörd, och efteråt vill man bara kräva förändring.

”Exorcism” var skrämmande och gjorde ont att lyssna på. Jag hade gråten i halsen första gången jag hörde den.

Men det är ingenting mot ”Trauma”.

Kanske är det för att Wilson sjunger på svenska som det känns ännu mer rått, hudlöst och nära.

I musiken når Jenny Wilson nya höjder när hennes elektroniska alster möter dirigenten Hans Ek och hans stora arrangemang. Albumet har hon spelat in tillsammans med Norrköpings symfoniorkester. De passar musiken fint och låter ibland som hundra synthar, som i inledande ”Göra saken värre”.

”Säg vad som hände” börjar som en stillsam pianoballad men tempot trappas snabbt upp. Orden blir mörkare ju fortare Wilson sjunger. Ibland blir det så tungt att jag måste pausa för att ta in vad som hände den natten: ”Du drog mitt hår, du bände mig bak”. Paus. ”Slet av mina trosor, stoppade in din sak”. Paus.

I ”Händelseförloppet” sjunger hon inte. I stället berättar hon med lugn röst om killen från rejvet som ville följa henne hem så att hon skulle slippa gå ensam i mörkret. Sedan beskriver hon övergreppet från början till slut. Kusliga stråkar och synthar tonsätter hennes tunga ord.

”Trauma” handlar ofta om att vara utsatt och maktlös i ett samhälle som vänder bort blicken. Men Wilson har en skicklig förmåga att varva sårbarhet med styrka.

Precis som på ”Exorcism” finns här ett tydligt budskap om att lägga skulden där den hör hemma. I ”Vem är rädd för vem” är hennes röst skör och klar. Nu är rollerna äntligen ombytta: ”Du var min värsta mardröm/Men nu hemsöker jag dig”.

Alla samhällskamper har sina framstående krigare. I framtiden kommer man inte kunna prata om kampen mot kvinnovåld utan att nämna Jenny Wilson.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM