Lana Del Rey

Lana Del Rey har aldrig varit lika transparent

Av: 

Natasha Azarmi

Lana Del Reys nya musik känns betydligt mindre tillrättalagd än tidigare.
Lana Del Reys nya musik känns betydligt mindre tillrättalagd än tidigare.

MUSIK

”Blue banisters” har sina brister vilket också är albumets styrka. Det är ett statement av en artist som aldrig haft större konstnärlig frihet.

Betyg: 4 av 5 plus
Lana Del Rey
Blue banisters
Interscope/Universal

POP Förra månaden raderade Lana Del Rey sina sociala medier-konton. Ett märkligt beslut innan ett albumsläpp, kan tyckas.

Men med frånvaron på internet är det som om artisten plötsligt vågar mer. De transparenta vardagsdetaljerna som en gång brukade synas på Facebook och Instagram får i stället ta plats på ”Blue banisters”.

Vid ett tillfälle sitter hon i ett Zoom-samtal på parkeringplatsen intill varuhuset Target. I titelspåret bjuder hon över sina vänner och målar sitt trappräcke i grön färg, för att glömma bort den där gamla älskaren som brukade hälsa på och måla det blått.

Men även fantasierna är betydligt rakare, som när hon i höjdpunkten ”Black bathing suit” fantiserar om jordens undergång: ”If this is the end, I want a boyfriend/Someone to eat ice-cream with and watch television”.

Jack Antonoff-samarbetet ”Chemtrails over the country club” som kom i våras var en samling vackra, men polerade, ballader som alla präglades av piano och akustisk gitarr. Den röda tråden var rakt igenom tydlig.

”Blue banisters” är ofta något helt annat. Tillsammans med hiphop-producenten Mike Dean har Del Rey skapat en mer lekfull och obegränsad ljudbild med piano- och stråkarrangemang som inte håller tillbaka.

En stor del av förändringen ligger även i den lediga sången.

Artisten verkar nästan berusad på ”Nectar of the Gods” och på ”Living legend” låter hon rösten brista. ”Arcadia” är i sin tur en av hennes mest gripande sångprestationer.

På ”Dealer” lämnar hon rampljuset till den brittiske musikern Miles Kane och tar själv stundvis över mikrofonen för att skriksjunga ut i passion och frustration, snudd på falskt men aldrig så att det skaver. Det är snarare glädjande att få höra henne så fri.

Transparensen på ”Blue banisters” bryter ner fördomarna om Del Rey som en estetisk posör, inte minst när hon djupdyker in i sin komplexa relation med föräldrarna. ”My father never stepped in when his wife would rage at me” sjunger hon på ”Wildflower wildfire” och syftar på sin mamma.

Desto starkare är bandet till systern Chuck Grant, som i avslutande ”Sweet Carolina” hyllas med mjuka kärleksförklaringar samtidigt som Lana Del Rey tar tillfället i akt att dissa hennes pojkvän.

Här finns albumets – och kanske karriärens – mest uppfriskande textrad:
”Fuck you, Kevin”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ANNONS EXTERN LÄNK

3 för 2 på damtrosor hos Lindex! Få den billigaste på köpet. Rabatten dras av i kassan. Handla här

Lindex

Publisert:

LÄS VIDARE

Ett farväl som visar varför Abba var bäst

ÄMNEN I ARTIKELN

Lana Del Rey

Musik

Musikrecensioner

Skivrecensioner

Pop