Thirty Seconds To Mars siktar mot stjärnorna – men landar i gräset

Foto: Pressbild
På sitt femte album experimenterar Thirty Seconds To Mars med bland annat elektronisk pop och hiphop – utan framgång.
MUSIK

ALBUM På ”America” drunknar Thirty Seconds To Mars storslagna visioner i en förvirrande ljudbild som tar farväl av trions rockarv.


Thirty Seconds To Mars
America
Interscope/Universal


POP En tidskapsel som fångar samtidens USA. Ungefär så beskriver Jared Leto Thirty Seconds To Mars femte album ”America”.

Inför släppet har Kalifornien-trion genomfört en omfattande crowdsourcing-kampanj på Twitter och samlat ihop material från samtliga delstater till den kommande dokumentärfilmen ”A day in the life of America”. Allt med utgångspunkten ”vad betyder USA för dig?”.

Denna vecka liftar dessutom Jared Leto, bandets sångare och omåttligt populära förgrundsgestalt, från New York till Los Angeles (ja, på riktigt!) för att marknadsföra plattan och dela ut dna-test till fans i hopp om att de ska inspireras att utforska sitt ursprung.

Och visst återspeglas ambitionerna relativt tydligt i låtmaterialet.

Som i inledande ”Walk on water”, där Thirty Seconds To Mars pricksäkert sätter ord på USA:s kritiska tillstånd med ett slagkraftigt budskap om att landet måste enas för att förändras till det bättre.

”Listen up, hear the patriots shout/Times are changing”, förkunnar Jared Leto likt en nutida messias. Hans känsloladdade röst omfamnas av en mässande gospelkör och läckra elektroniska inslag i ett maffigt och filmiskt arrangemang.

Men det allra största budskapet på ”America” är att trion lider av grav identitetskris.

Bandets storslagna och beundransvärda visioner drunknar dessvärre i ett spretigt virrvarr av edm, electropop, gospelkörer, hiphop-beats och fan och hans moster.

Ibland fungerar kombinationerna förvånansvärt fint, som i dubstep-orienterade ”Hail to the victor”, ”Love is madness” och instrumentala ”Monolith”. Men i det stora hela saknas allt för många pusselbitar för att helhetsupplevelsen ska kännas behaglig.

Gästinhoppen av rapparen A$AP Rocky och popartisten Halsey lämnar också tydliga spår i bandets frustrerat förvirrande ljudbild, som har uppseendeväckande få beröringspunkter med deras musikaliska ursprung.

Den klämkäcka och allsångsvänliga arenarock som definierat bandet från slutet av 90-talet till 2013 och föregångaren ”Love Lust Faith + Dreams” tycks ha gått förlorad på vägen. Och det känns ytterst oklart vilken musikalisk utveckling Jared Leto och hans följe strävar efter.

Men att hädanefter klassa Thirty Seconds To Mars som en rockakt är ett generalfel som bör få rättsliga påföljder.
BÄSTA SPÅR: ”Walk on water”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

ARTIKELN HANDLAR OM