Venoms sista dödsrossling

MUSIK

NORJE

Det låter mycket när gamla hjältar faller.

Och det brak Venom åstadkom bör ha hörts till Malmö.

God natt.

Tack och adjö.

Allt är Venoms fel.

Innan jag ens lämnat lågstadiet lärde jag mig att leva som en ängel och dö likt en djävul och att råsluskig metal alltid ska spelas snabbare och fulare än självaste fan.

24 år senare återstår bara en sak, nämligen låtarna. "Welcome to hell", "Bloodlust", "Die hard"" jag älskar dem. Och kommer alltid att göra.

Men dagens upplaga av gruppen är inte den vrålande best från avgrunden den borde vara. De nya medlemmarna Antton och Mykus klarar inte på långt när att fylla Mantas och Abaddons roller, medan översteprästen himself Cronos mest är en grinande mysfarbror.

Magin är inte där. Kvar finns ett bättre coverband som med billig pyroteknik och sinnessjukt hög volym dödsrosslar för kanske sista gången.

Så, tack Venom för att ni fick in mig på rätt spår.

Men våra vägar skiljs här och nu.

Noterade flaggor i publikhavet:

Förutom de förväntade skandinaviska, Thailand, Färöarna, Schweiz, Australien, Estland - och Kumla.

Jag gillar att Queensrÿche i alla fall gör ett försök att visualisera det teatraliska anslaget i sin "Operation: Mindcrime"-serie. Det hindrar inte resultatet från att bli - och det smärtar mig att säga - rätt löjligt. Vokalisten Geoff Tate åmar sig förvisso fint runt den sångerska som hyrts in för att hantera Syster Marys partier, men parodins gräns ligger ofta förskräckande nära.

Så pass bra material förtjänar ett bättre öde.

Falafel i nan är tveklöst den godaste nattmackan. Smeker magen.

T-shirts med tryck som "Södertälyeah" och "Innerst inne är vi alla hårdrockare"?

Bara på Sweden Rock, vänner. Bara på Sweden Rock.

I kväll missar jag inte Celtic Frost.

Så vet ni det.

Mattias Kling