Skickligt – men lite tröttsamt

Foto: björn bergenheim/rockfoto
Matthews möts av jubel när han sjunger om gräs.

avHåkan Steen

MUSIK

Den så kallade jam band-kulturen har aldrig ­slagit i Sverige men är gigantisk i USA, med sina rötter i Grate­ful Deads dimmiga maratonkonserter och med moderna förgrundsfigurer som Phish.

Till scenens festivaler kommer folk för att känna sig lite lagom loose, spela hackysack och förlora sig i utdragna flöden välspelad genreöverskridande rock av musiker som ingen skulle känna igen på gatan.

Publiken jublar

Dave Matthews Band från Virginia är superstjärnor på scenen, en av USA:s största liveakter. På sin första svenska konsert sedan 90-talet får de dock nöja sig med 32 00 personer i en svettig basketlada.

Publiken jublar dock ofta och gärna, inte minst när Matthews sjunger om att röka gräs och gitarristen går loss i något av sina närmast befängt precisa solon.

Tålamodsprövande

Jag kan absolut förstå vad det är i den här blandningen av akustisk rock, blues, jazz och funk som lockar. Bandet lyckas ofta bygga upp en kakofonisk intensitet som det är lätt att låta sig svepas med i.

Men för någon fostrad i pop blir det alldeles för många tålamodsprövande tiominuterssjok frijazzfunkig saxofon på vägen dit.

ARTIKELN HANDLAR OM