”Vi fortsätter så länge vi kan stå på benen”

MUSIK

Stor intervju med Sonisphere-aktuella Metallicas trummis

1 av 2
Namn: Lars Ulrich. Ålder: 45. Yrke: Trumslagare i Metallica. Bor: Berkeley, USA. Familj: Flickvännen Connie Nielsen, skådespelerska. Tillsammans har de sonen Bryce, 2. Från ett tidigare förhållande har han sönerna Myles, 10, och Layne, 8. Aktuell: Med festivalen Sonisphere som når Hultsfred i dag.

Miljontals fans kan härmed andas ut: världens största rockband lovar att fortsätta spela så länge de ”kan stå på benen”.

I en stor intervju med Nöjesbladet berättar Metallicas Lars Ulrich, 45, om Sonisphere-festivalen, bandets framtid och livet som småbarnspappa.

– Jag känner mig som ett jävla taxiföretag ibland, säger han.

Lars Ulrich är pratglad.

Så till den milda grad att den tänkta kvarten med Nöjesbladet sträcker sig till 35 minuter när han ringer upp från sitt hem utanför San Francisco.

Den danskfödde trummisen är uppenbart lycklig över att Metallica anno 2009 är ett stabilare band än de varit på mycket länge – kanske någonsin.

– Ja, det känns som att vi äntligen har hittat en bra balans mellan bandet och våra familjer. Jag lever två olika liv: hemmalivet, som bara handlar om att ta hand om barnen, skjutsa dem till skolan, till tennisbanan, till lekplatsen, hjälpa dem med läxorna, fixa deras lunchlådor ... jag känner sig som ett jävla taxiföretag ibland! Det är inte som när jag växte upp i Köpenhamn och cyklade runt på egen hand och gjorde mina egna läxor, säger han.

”Vara på turné är enkelt”

Det måste vara schizofrent: ena stunden är du en stor rockstjärna, nästa stund en vanlig småbarnspappa ...

– Ja, det är sannerligen två olika universum, och jag älskar båda två. Ibland kan det kännas konstigt att förflytta sig från det ena till det andra. Det är mycket mer stressigt att vara hemma, milt uttryckt. Att vara på turné är enkelt: man spelar, träffar folk, äter fina middagar och sover.

Efter två utsålda Globengig i våras invaderar hans Metallica nu Hultsfred som en del av festivalen Sonisphere – en endagsföreställning där de delar scen med band som de mer eller mindre har handplockat.

– Vi försöker alltid att göra något annorlunda, något vi inte har gjort förut. Och vi älskar Europa, det är otroligt hur bra Metallica och Europa har gått ihop de senaste åren. Skandinavien i synnerhet. Nu testar vi att köra den här Sonisphere-grejen i sommar, och vem vet: det kanske kan bli en återkommande grej. Lite som Roskilde, säger Lars Ulrich.

”Svårt att mikrostyra”

Finanskrisen riskerar att påverka flera festivaler negativt. Är du orolig att Sonisphere ska drabbas?

– Alltså ... det är uppenbarligen svårt för många människor just nu. Vi försöker göra så gott vi kan med att hålla biljettpriser och t-shirtpriser på en rimlig nivå. Men det är svårt för mig att mikrostyra allt in i minsta detalj, man får i stället hoppas att de lokala arrangörerna man jobbar med gör ett bra jobb. Jag brukar se positivt på saker; jag ojar mig inte ifall, säg, femtusen biljetter inte skulle bli sålda. I stället glädjer mig för de fyrtiotusen vi sålt, förstår du?

– Man kan lita på tre saker i livet: att man måste betala skatt – särskilt i Sverige och Danmark - att man kommer att dö och att Metallica snart kommer och spelar igen (skratt). Vi kommer att spela så länge vi kan stå på benen. Om folk har svårt att komma den här gången hoppas jag att de kan komma nästa gång vi spelar i Sverige, typ 2011.

Stort fan av The Hives

Vad har du att säga om de svenska banden som är med på Sonisphere (The Hives, Meshuggah, International Noise Conspiracy)?

– Jag är ett stort Hives-fan. Skitbra band, bra energi, bra låtar. Kirk (Hammett, Metallicas gitarrist) är faktiskt bra polare med några i bandet, de kom ner och tittade på en av våra konserter i Globen i våras och hängde lite efteråt. Meshuggah beundrar vi, det är ett sånt där band man som musiker tittar på och tänker ”Fuck! Hur kan de spela så där bra?” Trummisen har typ fyra armar och fem ben (skratt). International ... är lite mer som Primal Scream, ett band som gör saker lite annorlunda. Det som är bra med festivaler är att man kan blanda många olika stilar och inriktningar.

Ni har turnerat otroligt ofta de senaste tjugofem åren. Hur gör ni för att hålla uppe motivationen kväll efter kväll?

– Vi försöker alltid ändra setlistan, ibland byter vi ut så många som åtta-nio låtar från gig till gig. Vissa låtar, som ”Enter sandman” och ”Seek and destroy” kör vi ju varje kväll förstås. Men vi kan blanda mycket också, jag tror vi har kört sextio olika låtar sen vi började Europaturnén i våras. Vissa kvällar slänger vi en riktig doldis, som ”Dyer’s eve” eller ”Trapped under ice” eller nåt sånt. Det är vårt sätt att få det att kännas nytt och spännande.

Metallica-familjen samlad

Metallica blev nyligen invalda i rockens Hall of Fame i Chicago. Hur kändes det?

– Det var en väldigt stark, känslofylld kväll. Hela helgen var otrolig. Vi hade ett slags ”familjeåterträff” och bjöd in 150 personer som på något sätt har varit en del av Metallicas karriär genom åren. En del hade vi inte sett på många år, det var great. Flea (basist i Red Hot Chili Peppers) höll ett otroligt fint tal till oss, och det var skitkul att gå upp på scenen och spela några låtar med Jason (Newsted, Metallicas basist 1986-2001) igen. Att träffa Cliff Burtons pappa var också great. Och att få lira lite med Jeff Beck och Ron Wood var pretty fucking amazing.

Många hade nog velat se Dave Mustaine (Metallicas gitarrist 1982-1983) där också ...

– Jag pratade med Dave flera gånger och bjöd in honom. Jag ville försäkra mig om att han förstod att han inte bara var välkommen dit, utan att vi verkligen ville ha honom där. Men han bestämde sig för att inte komma.

Samarbetar med Rubin igen

Med fjolårets ”Death magnetic” återvände ni till soundet och känslan på ”Master of puppets” från 1986. Har ni diskuterat vad nästa steg för Metallica ska bli?

– Först ska vi försöka överleva de närmaste femton månaderna av turnerande (skratt). Men jag tror att vi kommer att jobba med Rick Rubin som producent igen, och även Greg Fidelman som var ljudtekniker senast. Det var en riktigt bra upplevelse.

Hur kommer nästa skiva att låta?

– Det är svårt att säga. Men min magkänsla säger mig att den kommer att fortsätta där ”Death magnetic” slutade, att det blir ungefär samma stil. De låtarna var skitroliga att spela in, och de funkar väldigt bra live. Nästa skiva kommer att vara enklare att göra, med ”Death Magnetic” tog det tre till fem månader bara att hitta en stämning som kändes bekväm.