De vill för mycket

avMattias Kling

MUSIK

Men Green Day är tjusiga poptjuvar

Foto: AP
Billie Joe Armstrong och resten av Green Day kan punkopera. Men de levererar inte riktigt med nya skivan.

21st century breakdown (rock,punk)

Den här skivan är ungefär så ambitiös som ett punkalbum kan bli utan att placera sig självt på Dramatens stora scen.

I tre akter berättas historien om det unga paret Christian och Gloria, i ett USA präglat av såväl optimism som posttraumatiskt syndrom efter åtta år med Bush.

Upplägget är storslaget – utförandet siktar högre.

Häri ryms också orsaken till att ”21st century breakdown” inte är en fantastisk cd, utan blott en riktigt bra sådan. För det går inte att förringa trions kapacitet som leverantörer av klatschiga powerpoppunkstänkare, där russinen ur rockhistoriekakan plockas och gräddas i en egen ugn. ”Horseshoes and handgranades” eldas på av ett The Hives-besläktat riff. ”The static age” väver högst förtjusande samman egna ”Church on sunday” med Bruce Springsteens ”Born to run”. Och ”21 guns” vill så gärna vara en senkommen uppföljare till Mott The Hooples ”All the young dudes”. Poptjuvnad på hög nivå, och ytterst tjusigt genomfört.

Invändningen ligger i att skivan, precis som mångmiljonsäljaren ”American idiot”, vill lite för mycket. Den önskar vara ett storslaget helhetsverk, men imponerar mest i de hanterbara doser som höjdpunkterna erbjuder. Hela 18 spår med en sammanlagd speltid på 70 minuter är för mycket av det goda. Särskilt lättstruken känns balladfinalen i första akten, ”Last night on earth”, men även avslutningsnumret ”See the light” framstår inte likt en grand finale då trådarna knyts ihop.

Green Day har tvivelsutan den där reservationslöst ultimata punkoperan i sig.

Den heter dock inte ”21st century breakdown”.

Bästa spår: ”The static age”.

ARTIKELN HANDLAR OM