Uppsluppet jubileum med Pugh Rogefeldt

avHåkan Steen

Foto: Jimmy Wixtröm
Pugh Rogefeldt firade sin 50-åsjubilerande debutskiva ”Ja dä ä dä” på Cirkus i Stockholm.

KONSERT När Pugh Rogefeldt tar hjälp av några av landets bästa musiker för att fira sin klassiska debut blir det faktiskt nästan precis så bra som man vill att det ska bli.


Pugh Rogefeldt: ”Ja dä ä dä” 50 år
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1400 (utsålt). Längd: 97 minuter. Bäst: ”Här kommer natten”, ”Visan om Bo” och ”Hog farm”. Sämst: Debutsingeln ”Haru vart på cirkus” har kanske åldrats lite mindre väl.


”Ja dä ä dä”, Pugh Rogefeldts debutalbum från hösten 1969, var den första riktigt betydande rockskivan på svenska.

Den låter fortfarande som väldigt lite annat. Albumet som den legendariske Metronome-producenten Anders Burman gav en 22-åring från Västerås chansen att göra plockade in sin tids hippaste psykedeliska rock i ett slags folkhemskontext.

Med Janne ”Loffe” Carlsson på trummor och Jojje Wadenius på gitarr fick musiken en säregen twist, än mer förstärkt av Pughs lika säregna röst, hans helt unika influensmix av såväl Van Morrison som Bertolt Brecht och ett slags helt fritt ordjonglerande som växlade mellan karg realism och barnvisans lekfullhet.

Pugh befinner sig 50 år senare fortfarande på en egen plats i svensk musik, även om fans som Per Gessle och Thåström både villigt och öppet har låtit sig influeras.

Då ”Ja dä ä dä” låter minst lika bra i dag lät det onekligen kittlande att Pugh och Wadenius i avsaknad av ”Loffe” skulle ta hjälp av några av dagens bästa svenska musiker för att fira skivan på scen.

Och kittlande blir det. Martin Hederos på keyboards, Ola Gustafsson på gitarr, Jerker Odelholm på bas och Andreas Dahlbäck på trummor är inget annat än en drömcombo av mångsidighet.

Det är en ren fröjd att höra när Hederos går loss på tangenterna i den nervigt kakofoniska ”Jag sitter och gungar”. Eller när Gustafsson och Wadenius duellerar med gitarrerna i ”Love, love, love”.

Pugh skippar den möjligen förväntade genomkörningen av ”Ja dä ä dä” i sin helhet utan låter i stället det här bli en lagom löst ihopfogad kväll tillägnad sin tidiga och avgjort mest klassiska era.

Eftersom Wadenius ”Goda’ goda’” – landets i särklass funkigaste barnskiva – spelades in i direkt anslutning till ”Ja dä ä dä” får vi tre klassiker även från den. Och för att den minst sagt mogna publiken inte ska få en alltför renodlad nostalgiafton väljer Pugh uppfriskande nog att bjuda in två betydligt yngre gäster.

Hurula är som gjord för tunga boogien ”Visan om Bo” och Sarah Klang strålar med Pugh i souliga balladen ”Långsamma timmar”.

Huvudpersonen själv – i bakvänd keps, rosaröd t-shirt och neongula sneakers, 72 år ung – känns möjligen emellanåt lite tagen av stunden, snurrar till några mellansnack och gör ett gäng helt spontana rusningar ut i publiken för att krama om fans.

Men han är rörande glad för att vi har kommit och sjunger ”Små lätta moln” som om 1969 var härom dagen.

Att ta det här på turné till våren, som det verkar finnas planer på, känns således som en utmärkt idé.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM