Publicerad:
Uppdaterad:

”Det är bättre att allt låter lite hemmagjort”

Bo Åkerström om Torssons nya album, klassiska låten och statusen som kultband

Av: Håkan Steen

Publicerad:
Uppdaterad:
Torsson släpper nästa vecka sitt åttonde album ”Sol och måne”. Från vänster: Michael Sellers, Dan Persson, Rikard Swärdh, Thomas Holst och Bo Åkerström.
Foto: KRISTER HANSSON
Torsson släpper nästa vecka sitt åttonde album ”Sol och måne”. Från vänster: Michael Sellers, Dan Persson, Rikard Swärdh, Thomas Holst och Bo Åkerström.

I år är det 40 år sedan Torsson släppte sitt legendariska debutalbum ”Att kunna men inte vilja”.

Det firar ”det fjärde bästa bandet i Lund” med att ge ut en ny skiva, samt en bok med gruppens oefterhärmliga lyrik.

– Men texterna har aldrig varit det viktigaste för oss, säger sångaren och ende kvarvarande originalmedlemmen Bo Åkerström.

Det är ett åtminstone lite anmärkningsvärt uttalande. För om Torsson är kända och älskade för något är det onekligen texterna. Inget annat band i Sverige, eller världen, skriver låtar om blodomloppet, älgjakt eller att göra högskoleprovet. Den Little Richard/Beatles-bekanta ”Kansas city” blev i Torssons händer ”Klippans centrum”.

De är de regionala, vardagliga observationernas främsta uttolkare, ingen händelse är för liten och inget ämne för obetydligt för att hamna i en Torsson-låt. Inte minst därför är det få artister genom tiderna som har lyckats bättre med att skildra hur det verkligen känns att bo i det här landet.

Titeln på debutalbumet från 1980, ”Att kunna men inte vilja”, tjänade som ett slags programförklaring, och den modesta utgivningen om blott åtta album på 40 år förstärker onekligen bilden av Torsson som Sveriges mesta hobbyorkester.

Besök i sommarstugan

Inget annat band i Sverige, eller världen, har heller en 67-årig professor i medicinsk kemi som frontman och huvudsaklig låtskrivare. Han heter Bo Åkerström och är den ende som har varit med ända sedan starten. Född i Ystad, uppvuxen i Jönköping och boende i Lund, alla tre städerna hörs intressant nog i dialekten.

Då det är semestertider när vi ska ses med anledning av nya Torsson-albumet ”Sol och måne” faller det sig så att jag får leta mig iväg till Åkerströms modesta men väldigt trivsamma sommarstuga i östgötska Ydre, inte långt från Torsson-besjungna metropolen Österbymo. Över kaffe och egenhändigt bakad blåbärskaka på verandan, med magnifik utsikt över sjön Sommen, utvecklar han det där om texterna.

– De är liksom inte huvudbudskapet med vår musik. Syftet med Torsson har alltid varit att få spela rock och skrälla med gitarrerna och stå på scenen. Man har känslan att till exempel Ulf Lundell och många andra spelar musik för att de har texter som behöver komp. Men jag har alltid sett Torsson som tvärtom, att texten mest är ett instrument som ska finnas i den här sortens musik.

Samtidigt har ni ju ett otroligt unikt uttryck med era texter.

– Ja, jag vet, och det är kanske därför det känns lite som att jag gör mig till. Men jag har försökt skriva andra sorters texter, till exempel rena kärlekstexter, och det blir inte så bra. Jag måste skriva de här detaljrika texterna. Jag provar rätt mycket olika rader och rim och accepterar inte någonting som låter fel. Och det är väl kanske där det blir ”torssonskt”.

I låten ”Hela världen” på nya skivan sjunger du om ”en ny sorts yoghurt på försök”. Det är en lysande formulering.

– Det är ett försök att beskriva en vanlig frukost. Den låtens andemening är att vi tar livet för givet när det i själva verket kan ta slut när som helst.

Karg socialrealism

Här kommer vi in på något centralt med Torsson. På grund av texterna har de under åren inte sällan avfärdats som ett skojband av folk som inte orkat lyssna ordentligt.

Visst, det är kul när Åkerström sjunger att han ”låter Örebro bero” (för att flytta till Österbymo). Men den som verkligen studerar texterna finner de facto en hel del karg socialrealism strax under ytan. Sömntabletter, missade chanser, knakande relationer, kriminalitet. Ofta skildrat med ett slags stillsamt jämnmod som bara gör det mer drabbande.

– Många sätter ju oss i något slags studentikost humorfack, och det avskyr jag. Vi säger ibland i Torsson att man måste ha med lite vemod, för annars blir det för platt.

Foto: KRISTER HANSSON
Bo Åkerström: sångare och låtskrivare i Torsson, professor i medicinsk kemi.

Även om inte alla kanske känner till Torsson har väldigt många har hört ”Det spelades bättre boll”, skildringen av en fiktiv fotbollsmatch mellan Jönköping Södra och Grimsås. Låten är Torssons i särklass mest populära på Spotify.

Minns du hur ”Det spelades bättre boll” kom till?

– Ja, det var jag och (tidigare Torsson-medlemmen) Hasse Dalén som skrev texten och den är mer eller mindre gjord på en amerikansk förlaga. Sir Douglas Quintet hade en låt på 70-talet som hette ”Dynamite woman”, med bara två ackord. Den är så enkel att vi behöll fraseringen och så gjorde vi en text till, det tog bara någon timme.

”Blir bara pannkaka”

Har du funderat på varför den har blivit så stor?

– Jag vet faktiskt inte. Det låter väl sådär lite hemmagjort, tillyxat, så den har sin egen karaktär. Om vi varit bättre som musiker hade den inte blivit lika bra, tror jag. Och Sir Douglas Quintet är ju ett band som ligger farligt nära svenska dansband men ändå har foten klart kvar i rockmusiken, och samtidigt låter lite regionalt med sin texmex. Det är ett jävligt trevligt sound.

Dagens Torsson innehåller rutinerade musiker från Wilmer X och The Sinners och ni är sedan många år ett både stabilt och svängigt liveband. Men du har alltid månat om att det inte får bli ”för bra”. Varför är det viktigt?

– Jag ser inte på mig själv som en riktig musiker. Jag platsar liksom inte bland de där sångarna, som Van Morrison eller Bob Dylan. Så om allting annat är jättebra och så kommer min sång på det... det blir bara pannkaka, det går inte. Så därför tycker jag att det är bättre att allting låter lite, ja, hemmagjort.

Har det aldrig funnits en rockstjärnedröm hos dig?

– Jodå, men min rockstjärnedröm är det som Torsson är nu. I början av 80-talet hörde Bert Karlsson av sig och ville köpa oss till sitt stall på (skivbolaget) Mariann. Vi funderade inte speciellt länge innan vi bestämde att popstjärnor ska vi inte försöka bli. Det hade liksom kvävt det som är speciellt med Torsson. Att vara tvungen att göra detta, det går inte.

Ni brukar ju ofta kallas ”kultband” men det känns som en rätt stor kult numera. Ni kan göra ganska många och stora spelningar om ni vill.

– Kultband är ofta en omskrivning för att det är ett fåtal kufar som bryr sig, men vi har en ganska stor publik och det känns också som att den växer för varje år, faktiskt.

Finns en återväxt

Hur ser den typiske Torsson-lyssnaren ut?

– Det är en man i övre medelåldern, kanske en gammal teknologistudent som är lite nördig och gärna spelar själv (skratt).

Är det någon återväxt bland fansen?

– Den finns faktiskt. Det är påfallande många yngre, alltså mellan 20 och 30, som kommer på våra konserter och berättar att de mer eller mindre är uppvuxna med Torsson via sina föräldrar.

Om du ska summera de här 44 första åren, känner du dig nöjd med vad ni har lyckts uträtta?

– Ja, absolut. Det har ju varit över förväntan. Jag är verkligen tacksam för att det har gått så bra och att vi har lyckts hålla ihop bandet. Och det finns fortfarande så mycket ogjort.

Så det blir fler skivor?

– Det blir det definitivt.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik



Fyra bilder ur karriären

Foto: Per Drejare

Vid Bertils gatukök i Lund 1977
”Det här är alldeles i början. Vi repade på Kemicentrum i Lund, för jag pluggade kemi på den tiden. Efter repen åkte vi ofta till Bertils gatukök och tog en korv. Bengt-Åke Svenningsson längst till höger var min kompis från Jönköping och det var för att han och jag ville spela tillsammans som Torsson bildades. En av våra första låtar hette ’Bertils gatukök’, som Bengt-Åke skrev.”

Foto: SVT

Torsson spelar ”Det spelades bättre boll” i tv:s ”Måndagsbörsen” 1980
”Det här finns på Youtube vilket mina barnbarn tycker är jättespännande, framför allt för att morfar är så smal (skratt). ’Måndagsbörsen’ var jättestort, helt avgörande för oss. Vi hade inga problem att få spelningar efter det. Men oj, vad nervöst det var med direktsändning.”

Foto: Thomas Therbom

Med Joppe Pihlgren från Docenterna 1985
”Vi åkte på turné med Docenterna och turades om att spela först. Vi spelade alltid deras låt ’Bensin i blodet’ och de spelade ’DKW’ eller ’Klippans centrum’. Och så avslutade vi tillsammans med en cover på ’Den siste mohikanen’. Morgonrocken? Det var nog inte så mycket tanke med det. Något skulle man ha som scenkostym på den tiden, så då fick det bli den.”

Foto: Youtube

Sweden Rock Festival 2015
”Det var jättekul för det var så chockartat. Vi skulle spela på eftermiddagen i ett jättestort tält och när vi soundcheckade kändes det väldigt deppigt, som att ingen skulle komma. Sedan gick vi på och det var smockfullt med folk. Fyra tusen hårdrockare som jublade och kunde våra låtar.”

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: