”Jag börjar kravla mig ur krisen”

Anna Ternheim om att hitta sin säkerhet, nya skivan, New York – och livsvisdomen hon fick från Jerry Williams

avHåkan Steen

Publicerad:
1 av 4 | Foto: LOTTE FERNVALL/AFTONBLADET
Anna Ternheim är tillbaka med nya albumet ”A space for lost time”. I kväll har hon turnépremiär i Göteborg.

Femton år in i karriären känner sig Anna Ternheim äntligen trygg med att stå på scen och börjar så smått komma ur en utdragen 40-årskris.

Med Femplus pratar hon om sitt liv i New York, tidens obevekliga gång och nya albumet ”A space for lost time”.

Första gången jag såg Anna Ternheim var på en folkpopfestival i Göteborg som hette Picknick 2004. Hon hade precis släppt sin första ep och stod ensam med en gitarr, tittade blygt under lugg och sjöng Broder Daniels ”Shoreline” med en försiktighet ganska långt från Henrik Berggrens desperadoleverans.

Fem år senare såg jag en helt annan artist på en turnépremiär i Linköping. Hon bländade den kvällen, åter igen helt solo men nu med till synes total kontroll över sitt uttryck. Sedan dess har Anna Ternheim inte bara byggt vidare på sin status som en av landets mest älskade och inkännande singer-songwriters utan är även en av våra starkaste liveartister.

Nu har hon precis släppt sitt sjunde album ”A space for lost time” och i kväll inleder hon sin höstturné, även denna gång i Göteborg men nu inför ett utsålt Konserthuset.

”Fick kämpa”

När vi ses i ett konferensrum på Södermalm i Stockholm visar det sig att hon nästan har lyckats förtränga den där Picknick-spelningen.

– Jag har ett vagt minne av det. Var det skört, eller?
Du känns väl ganska mycket säkrare på dig själv i dag, om man säger så. Vilken är den största skillnaden mellan den artist du var då och den du är nu?

– Jag är ju samma person. Men jag har liksom mer tillgång till min kraft i dag. Jag vågar lita på den och vila i den. I början var jag rätt dålig på gitarr, jag fick kämpa. De första spelningarna kände jag att det var otillräckligt, att jag inte fick fram det jag ville.
Tog det många år innan du började känna dig säker på scen?

– Ja, gud, ja. Det var nog inte förrän 2015. Jag hade fyra år då jag inte släppte någon musik. Det var kanske bara jag som tänkte på det men det var prestationsångest och livet utanför musiken gick upp och ner. Men när skivan ”For the young” väl kom kände jag att nej fan, nu får det vara nog. Det blev väldigt viktigt att hitta sammanhang som känns bra och att ha rätt människor omkring sig. För att kunna må bra måste man känna sig trygg. Det var en grej som jag kanske inte tänkte var lika viktig tidigare.

Sedan några år tillbaka är Anna Ternheim därför sin egen chef, med eget bolag.

– Jag är stolt över skivorna och turnéerna jag gjorde tidigare också men det jag pratar om kanske mer är ett slags inre känsla. Jerry Williams sa det till mig någon gång: man har en hit och så blir det fina hotellrum och folk är trevliga och svarar i telefon. Och så går det några år, och så går det tio år, och sakta blir det lite sämre hotell och mindre scener. Och så får man en ny låt som slår och då kommer det tillbaka. Det är så mycket tillfälligheter och i det måste man även försöka existera som människa.

Ingen glamour i LA

Det nya albumet är till stor del inspelat i Los Angeles.

– Alla svenskar åker ju till Los Angeles och jag var nyfiken. Jag ville jobba där och se om det skulle göra något med min musik. Men vi kunde nog ha suttit var som helst. Jag skulle vilja ge dig en glamorös historia om hur jag liksom gled omkring där men vi satt i studion mest hela tiden.
Det viktiga kanske är kanske att ta sig till en ny plats?

– Det viktiga är väl att sätta i gång, och få det att kännas nytt för sig själv så att idéerna kommer. Och jag har ju mina melodier och min ton. Jag har skrivit låtar sedan jag var tio år gammal så allt jag kan ta in som liksom bråkar lite med den världen är ofta bra.
Det låter kanske lite ljusare än på förra skivan. De två första låtarna känns som att de är skrivna av en person som har hittat hem i kärleken lite grand.

– Jag vet inte. De kanske har det löftet i sig men ”You belong with me” är nog snarare något slags dröm om hopp, på gränsen till självbedrägeri. Den första låten är en låt om en gammal förälskelse.
Det är över tio år sedan som du flyttade till New York. Hur kom det sig att du tog det steget?

– Jag hade levt och jobbat ihop med (producenten och trummisen) Andreas Dahlbäck och efter att vi bröt upp var jag ganska vilsen med var jag skulle ta vägen. Jag hade ingen aning om jag skulle göra fler skivor och var i New York på semester och blev förälskad i stan. Samtidigt hörde ett amerikanskt skivbolag av sig och ville släppa min musik, så då kunde jag få arbetsvisum. Jag gjorde mig av med i princip allt jag ägde och åkte över. De första tre åren sov jag på en luftmadrass och hade tre tallrikar och en kastrull, det var ett riktigt munkliv.

”Ger och tar energi”

Är New York hemma nu?

– Jag delar tiden rätt mycket mellan New York och Stockholm. Fast det blir New York mer och mer, får jag väl erkänna. Men det är inte självklart att jag ska stanna. För ju mer tid som jag tillbringar där desto mer dras jag in i det samhället, och det både ger och tar energi. Och man blir påmind om hur mycket som är så fruktansvärt bra här hemma när man har vänner där som inte har råd att gå till läkaren och så.
Tänker du mycket på att tiden går? Albumtitlar som ”For the young” och ”A space for lost time” indikerar kanske det.

– Haha, du har märkt det? Jag hoppas att nästa skiva handlar om helt andra saker. Men jag har tänkt jättemycket på det, man frågar sig själv när man ska växa upp (skratt).
Är det så?

– Med det yrke jag har är man ju fri att leva hur man vill, i princip. Och man vill ju fortfarande tro att man kan göra precis vad som helst. Kanske till och med och börja om och göra någonting helt annat. Jag tror fortfarande att man kan det men att liksom erövra den tron i sig själv, det är det som blir svårare med åren.
Och så kommer kriget mot konventionerna in också.

– Ja, det också, vad det nu skulle vara. Ett liv med familj och barn kan väl vara hur underbart som helst. Jag tror bara att för min del har jag nog inte riktigt tänkt på det. Jag har bara levt. Det har varit så självklart vad jag ska göra att jag inte har tänkt så mycket på annat. Jag har gått upp väldigt mycket i musiken, som en tonåring. Och nu är jag 41... (skratt).

”Är på en bra plats”

Du hade ingen 40-årskris förra året då?

– Den kom tidigt för mig, jag fick 40-årskris när jag var 35 och sedan har den pågått. Jag börjar nog sakta kravla mig ur den (skratt). Nu känns det som att jag är på en bra plats, men du kan ju fråga nästa gång jag ska släppa en skiva.
Vad kan vi vänta oss av turnén?

– Jag vill ge publiken en total paus, att de ska absorberas av musiken. Och så vill jag att folk ska gå från spelningen med ett leende på läpparna och känna att de själva blir sugna på att göra saker.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Fem bilder ur karriären

Foto: TOMMY MARDELL

Äldsta bilden på Anna Ternheim i Aftonbladets arkiv, hösten 2004
”Det känns som en annan människa när jag tittar på mig själv i dag. Om jag ändå hade vetat vad som väntade (skratt).”

Foto: ROBIN NORDLUND

Hultsfredsfestivalen 2005
”Ah, katastrofspelning. Jag minns inte vilken tidning det var men någon totalsågade mig i alla fall. Vi hade ett set som funkat inomhus i mörkret men det funkade inte alls utomhus och jag kände mig obekväm. Efteråt gav Andreas (Dahlbäck) mig en utskällning: ’fan, du har bara spelat i ett år, du får inte redan vara trött på att turnera’.”

Foto: MAGNUS WENNMAN

Grammisgalan 2007, där Anna fick pris som bästa kvinnliga artist och textförfattare
”Haha, ibland står man där solen lyser. Priser är priser, i det långa loppet gör det ingen skillnad. Men det var en rolig kväll. Och det hjälpte ju folk att få upp ögonen för min musik.”

Foto: SVT

Anna sjunger Backstreet Boys ”Show me the meaning of being lonely” på Nobelfesten 2015
”Nobels förfrågan gick ut på att jag fick välja ut en Max Martin-låt och göra den precis som jag ville. Jag har nog aldrig varit så nervös. Men Martin hörde av sig efteråt och tyckte att den var jättebra, jag fick hans välsignelse.”

Foto: Sveriges Radio

Med Lars Winnerbäck i första avsnittet av Annas radioprogram ”Framåt midnatt” 2016
”Han blev en del av min resa tidigt, för jag var förband på hans akustiska turné precis när min första skiva kom. Sedan har vi hållit kontakten. Jag var dock lite nervös när vi gjorde programmet, för det är en helt annan situation när man ska ställa personliga frågor i radio. Särskilt som Lasse är väldigt privat. Men det blev ett fint samtal.”

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM