På ruta ett – igen

MUSIK

The Ark startar från början när de turnerar i England

1 av 4 | Foto: Andreas Bardell
Echo Chamber Logen andas underground. En hårig snopp är avbildad med tusch på väggen, bredvid texten ”Kiera is gay”. Ola Salo sminkar sig inför spelningen.

LONDON. Ola Salo har precis spottat ur sig textraden "Am I straight or gay?" när en engelsk tjurnacke reser ena armen mot scenen och skriker:

– You're gay! You're fucking gay!

Välkommen till England.

Vårsolen har nått Londons gator.

The Ark har fortfarande en bit kvar.

Mörkret har däremot lagt sig över onsdagen när bandet äntrar scenen i det enorma Alexandra's Palace. Det går bra. Trots en avvaktande publik.

– Jag är jättenöjd. Man får tänka på att England är ett svårt land. De har sin musikhistoria och är inte särskilt öppna för musik från andra länder, säger gitarristen Martin Axén.

Tar ett varv i publiken. De flesta man talar med är lågmält imponerade. Några få jublar. Caroline Thompson, 28, är inte en av dem.

– Rubbish! Completely rubbish. Den värsta skit jag har hört, säger hon.

Hon vill å andra sidan inte ställa upp på bild heller:

– Fuck no.

Tjugohundra slog The Ark igenom i Sverige – och sålde 140000 exemplar av debutskivan "We are The Ark".

Sex år senare står de svettiga i en loge – som till vardags är köket till ett Willis Café där en fish & chips kostar fem pund – eftersom huvudbandet The Darkness har den riktiga logen.

Det kunde lika gärna ha varit tvärtom.

– Ja, om Virgin bara hade trott på oss utomlands så tror jag definitivt att vi hade kunnat vara i deras situation nu, säger gitarristen Mikael Jepson.

Men trots framgångarna på hemmaplan valde Virgin att inte ge ut dem i England och USA. Samtidigt som flera andra svenska band – The Hives, Mando Diao med flera – slog igenom.

– Jag måste erkänna att jag har varit avundsjuk. Det har varit jobbigt. Jag har känt att vi också borde ha funkat utomlands, säger Jepson.

Har tanken ändå alltid funnits där?

Han rycker på axlarna och ler snett.

– Texterna är på engelska. Det är ingen slump.

Mögeldoften på Regent Palace Hotel biter sig fast i skinnet.

I rum 6045 är det varmt och fuktigt. Ola Salo kommer ut ur badrummet i bar överkropp.

Rummet är litet. De svarta änglavingar hänger på sängkanten. På golvet har han kastat ett par svarta kalsonger. The Smiths samlingsskiva "Singles" ligger på sängöverkastet.

Tillvaron är inte så glamourös. Det är annars lätt att tro.

Ofta räcker det med trehundra sålda album och en positiv recension i NME för att det ska bli rubriker om att ännu ett svenskt band erövrat London.

Det Svenska Musikundret är på många sätt en lögn.

Verkligheten är tuffare.

Det är den som The Ark upplever just nu.

– Visst, det känns lite som en repris av när vi var förband till Kent år tjugohundra. Det negativa är att vi måste vinna över publiken vid varje spelning. Det positiva är att vi bara kan vara en positiv överraskning varje spelning, säger han.

Ola sveper en scarf runt halsen och skyndar ned till lobbyn.

Han är redan sen till den där radiointervjun.

Radiomannen heter Chris Dale och hans första fråga är:

– Är ni killar här på semester?

Det är den nivån.

Ola Salo och trummisen Sylvester Schlegel får förklara att de har ett rockband som nu är förband till The Darkness.

Nätradiostationen heter Total Rock. Studions ena vägg täcks av en enorm Jägermeister-flagga.

Chris trycker igång "Rock city wankers".

Han fnittrar varje gång ordet "fuckface" dyker upp i texten.

På vägen tillbaka frågar jag Salo om det verkligen inte tär på självförtroendet att åter göra intervjuer med små nätradiostationer.

Ola skakar på huvudet.

– Det kan vara nyttigt att bli påmind om sin egen dödlighet. Det är bättre att få kämpa än att bli världskänd i ett år och sedan glömmas bort.

Nu har kontraktet med det internationella skivbolaget gått ut. The Ark är åter ett osignat band med buss.

Salo säger att kravet på nästa kontrakt är att det måste innehålla en stor utlandslansering.

– Vi kan mycket väl tänka oss en ny lekkamrat att leka med.

Ola promenerar långsamt fram längs Londons gator. Han fortsätter prata, det behövs inga frågor.

– Det finns inga riktigt stora band nu. Folk får hålla till godo med ett mesigt inställsamt band som Coldplay eller ett Babyshambles som enbart handlar om attityd. Vi är ett av världens bästa band någonsin. Världen behöver oss.

– Världen har tagit jävligt dåligt till vara på sina naturtillgångar om inte The Ark blir ett av världens största band.

– Hela mitt liv har varit en förberedelse för att bli en internationell superstjärna.

Men om det nu inte blir så, försöker jag, går du under då?

– Nej. Jag kommer, på ett eller annat sätt, att bli lycklig. Men jag skulle tycka synd om världen.

Samma kväll droppar svetten ymnigt från taket.

Rockklubben Barfly i Camden är ett sådant ställe. The Ark är ett sådant band.

Publiken är en märklig, men på sitt sätt helt logisk, blandning av viktiga skivbolagsfolk, engelska indiekids och svenska au-pairtjejer med kinesiska tecken tatuerade i svanken.

Golvet bågnar.

Ja jävlar, golvet bågnar verkligen under fötterna när publiken hoppar med i "One of us is gonna die young".

Och två minuter över tio kastar sig en småländsk palindrom med svarta änglavingar och Jesus-frisyr ut i publiken i en stagedive.

London bär honom på sina armar.

The Ark om

Läs mer

Ronnie Sandahl