Storslaget och rena vansinnet

Av: Joacim Forsén

Publicerad:

Så bra var Steve Hackett på Cirkus

1 av 3 | Foto: MATTIAS PETTERSSON/ROCKFOTO
GITARRIKON Steve Hackett är som bäst när han låter sitt stilbildande gitarrspel tala.

Vissa debutanter klarar en hel konsert på 25 minuter.

På Steve Hacketts Genesis-frossa räcker tiden till en låt.

Mitt i vår blixtrande vardag blir den progressiva galenskapen märkligt meditativ.

Den dubbelhalsade gitarren dansar in på scenen redan i öppningslåten.

I kväll är det inte 2014, det är 1973. Den som tvivlar kan se sig omkring i det halvfulla Cirkus. Välfyllt bland sittplatserna, glest på parkett. En typisk vuxenfest.

Grånande fans

Men det lyriska engagemanget från kvällens grånade generation rockentusiaster är direkt rörande. Som det blir med musik som följt en genom livet. De aviga arrangemangen är som en del av publikens dna.

Storslaget vackert

Steve Hacketts konsert helt vigd åt åren i Genesis är givetvis också en drygt två och en halv timmar lång musikaliskt uppvisning. En progressiv rocklabyrint byggd med ett hantverk man inte ser så ofta längre.

Bäst blir det i storslaget vackra nummer där Hacketts stilbildande gitarrspel verkligen får ta plats. Som ”The Lamia”, ”The musical box” eller när han duellerar i minuter med den multiblåsaren Rob Townsend, scenens största stjärna vid sidan av gitarristen.

Ligger på gränsen

Eller den närmare 25 minuter långa ”Supper’s ready” som bland dagens hitsäkrade låtskrivande är ett episkt vansinne omöjligt att inte applådera.

Men det är heller inte musik för alla.

Spelningen vibrerar ständigt på gränsen. Och någonstans när Nad Sylvan glider in på scenen med en dolk i högsta hugg blir åtminstone sångarens teatraliska överspel ett par nummer för stora.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN