Hon gjorde årets bästa låt – Nöjesbladets listar årets 99 bästa

avHåkan Steen, Joacim Forsén, Kristin Lundell, Markus Larsson, Mattias Kling, Per Magnusson

MUSIK

Kolla och lyssna på listan – håller du med?

Dags för Nöjesbladets musikredaktion att summera musikåret 2014.

Alla recensenter har valt sina favoriter. Resultatet är en gemensam lista på årets 99 bästa låtar.

Kolla in resultatet här!

1 HARD TIME (SEINABO SEY)

Det flera anledningar till att Seinabo Sey blev frimärke innan hon släppa sitt debutalbum. Det här är en av dem. Hade passat perfekt i Quentin Tarantinos "Django Unchained". (ML)

Foto: Linn Hedeström Blad/Rockfoto

2 RED EYES (THE WAR ON DRUGS)

Syntarna! Gitarrerna! Adam Granduciels röst! Utropstecken! De röda ögonen kommer givetvis från rocken som gråter lyckotårar över detta tillskott till familjen. (KL)

3 MY SILVER LINING (FIRST AID KIT)

En perfekt programförklaring till ett av årets absolut starkaste album. (JP)

4 BOMB (1987)

Från början till slut fyrar 1987:s Victor Holmberg upp melankoliska fyrverkerier mot himlen. Det är så här explosioner i slow motion låter. (KL)

5 CHANGE (MAPEI)

En tombolasnurrig smältdegel av det mesta som symboliserar nutidens gränsöverskridande hittänk. Mapei blandar len r’n’b, klassiskt amerikanskt soularv och en av årets bästa radiorefränger. (JP)

6 OLD MONEY (LANA DEL REY)

Och solen går ner över kyrkogården. Balladen borde få din inre lilla got att slå kullerbyttor av lycka. (ML)

7 TOUCH (SHURA)

Ett stycke Solange-disco med rysk-brittisk signatur om kärlekens omöjlighet. Årets bittersötaste stund. (PM)

8 CEDAR LANE (FIRST AID KIT)

"Det måste alltid finans en vals." Det var Emmylou Harris som sa det. Och "Cedar lane" känns redan som First Aid Kits "Hickory wind". (ML)

9 OUT OF THE WOODS (TAYLOR SWIFT)

Det smartaste spåret på 1989, den mest hypnotiska refrängen. Här bryter Taylor Swift helt ny mark. Eller skog, om ni föredrar. (PM)

10 TOUGH LOVE (JESSIE WARE)

Elegant som Margaret Howells kollektioner, klok som Siri Hustvedts romaner, smooth som Sade. (PM)

11 O FATHER, O SATAN, O SUN! (BEHEMOTH)

Upplösningen på mästerliga albumet ”The satanist” är så dramatisk att man nästan kippar efter andan efter sju minuter och tretton sekunder. Fullkomligt strålande. (MK)

12 VOICE OF TREASON (OPETH)

De sista två minuterna låter som soundtracket till en storfilm som pågår i ditt huvud. Mikael Åkerfeldt har nog aldrig låtit naknare och mer hudnära. (MK)

13 FUL OCH TRÅKIG TJEJ (LITTLE JINDER)

Texten om att bara vilja ha den som fuckat en är skriven med rosa glitterpenna. Hela våren kittlade Little Jinder våra öron med fluffiga enhörningssvansar. (KL)

14 WEST COAST (LANA DEL REY)

Skivbolaget sparkade bakut och spottade dyrt mineralvatten när de fick höra att refrängen skulle gå långsammare än resten av låten. Kan det bli en hit? Verserna är reklamradio. Refrängen är regisserad David Lynch. Resultatet är fantastiskt. (ML)

15 STYLE (TAYLOR SWIFT)

Årets obligatoriska motsvarighet till sällskapsspelet Popgeni. (PM)

16 PISTOLS AT DAWN (SEINABO SEY)

Majestätisk, långsam och dyster soul från årets svenska låtdrottning. (JP)

17 ALLT FRÅN MIG (LORENTZ)

Lorentz kopplar upp autotunern i sovrummet. Sexigt, sorgset och samtidssäkert. Allt samtidigt. (JP)

18 THE GHOST I USED TO BE (PALLBEARER)

Tio minuter som får tid och rum att upphöra att existera. Brett Campbell sjunger från kanten av dödsbädden och stryker bort en tår från kinden – den som är likgilting inför detta har ett hjärta av arsenik. (MK)

19 THE PROMISE (STURGILL SIMPSON)

Hur kan en gammal hitsingel från 80-talet – originalet spelades in av When in Rome – låta som en av de bästa countryballaderna som George Jones själv inte gjorde? Hur är det möjligt? Vad ska man hålla fast vid när Sturgill Simpson, den alternativa countryscenens senaste hopp, sätter rösten på hästryggen mot slutet och rider bort mot solnedgången? (ML)

20 DÄR DIT VINDEN KOMMER (LORENTZ, JAQE, DUVCHI, JJ, JOY)

Leva. Life. (PM)

21 TWO WEEKS (FKA TWIGS)

Om Kate Bush varit född på 90-talet ... (ML)

22 LONELY PRESS PLAY (DAMON ALBARN)

Underbar Albarn-melankoli. (HS)

23 MONEY POWER GLORY (LANA DEL REY)

Med hjälp av gitarrer klädda i skinnbyxor, inköpta på en tvärgata till Sunset Strip, mässar del Rey om att kräva pengar, makt och ära. Årets mäktigaste dödssyndshymn. (KL)

24 THE CONSPIRACY OF THE BLIND (AT THE GATES)

Bara en av de låtar som visar exakt hur bra chockcomebacken faller ut, 19 år efter banbrytande ”Slaughter of the soul”. (MK)

25 ÓTTA (SOLSTAFIR)

Banjo? Ja, precis. Banjo. (MK)

26 BROOKLYN BABY (LANA DEL REY)

If you don't get it, then forget it/So I don't have to fucking explain it. (PM)

27 2 ON (TINASHE FT. SCHOOLBOY Q)

DJ Mustard-producerad perfektion, årets r'n'b-hit. (PM)

28 LOVE ME LIKE I'M NOT MADE OF STONE (LYKKE LI)

Korpsvart ballad som låter som den ska brista i varje ton och andning. Träffar därefter. (JP)

29 FORGET (BEN WATT)

Ben Watt lämnar sitt hem i London, flyger till Kalifornien, hyr en bil, klär ut sig till Jackson Browne och kör mot kusten och Highway I. (ML)

30 ISTANBUL (MORRISSEY)

Som fjärde år på skivan dök den upp som en förtjusande hägring. En framtida Moz-klassiker redan vid första lyssning. Grattis oss. (KL)

31 CELESTIAL EFFIGY (AGALLOCH)

Drömska blackgazestämningar som placerar sig tryggt mellan Alcest och Paradise Lost.  (MK)

32 i (KENDRICK LAMAR)

Vi måste snart prata lite mer om albumen som The Isley Brothers gjorde i början av 70-talet. Kendrick Lamar samplade gruppens "Who's that lady" och gjorde en av årets mest lyckade crossover-singlar. (ML)

33 BET (TINASHE FT. DEVONTÉ HYNES)

*Klistra in fem emotionella emojis*. (PM)

34 AIN'T THAT EASY (D'ANGELO AND THE VANGUARD)

Musikalisk voodoo där D'Angelo fortsätter att låta som ingen annan sig själv. Med en jazzmusikers självständiga attityd tar han sats från trampolinen som Sly Stone och Prince byggde med albumen "There's a riot goin' on" respektive "Sign 'O' the times". (ML)

35 JUST LIKE A DREAM (LYKKE LI)

Hon känner. Åh vad Lykke Li känner. Och vi med henne. Alla känner! Det är drama deluxe extra allt. En powerballad som får tändararmen att fladdra av muskelminnet. (KL)

36 BETONGBARN (HURULA)

Lätt att kasta sig med klyschor som "styrkebesked" när Hurulas bästa låt inte ens är med på den strålande debutplattan som kom tidigare i år. (JP)

37 DO IT AGAIN (RÖYKSOPP & ROBYN)

Vi gör det igen. Och igen och igen och igen. Trycker på play alltså. Och medan störningsjouren borrar upp dörren passar vi på att trycka på play en sista gång. (KL)

38 STAY WITH ME (SAM SMITH)

Om 20 år kommer den sitta däruppe bredvid Adeles "Someone like you" och köra sten, sax, påse om vem som är bäst. (ML)

39 SVÄR PÅ MIN MAMMA (SILVANA IMAM)

Aouch. Silvana Imam smiskar våra öron med sin stenhårda rap. Lesbisk feministisk hiphop regerar starkare än något annat. Bara en dåre avbryter när Imam mässar. (KL)

40 BYGDENS SON (SYLVESTER SCHLEGEL)

Buga er för bygdens son. (JP)

41 ALTAR OF DECEIT (TRIPTYKON)

Blott basfrekvenserna får dina julprydnader att packa ner sig själva i förrådet av rena förskräckelsen. (MK)

42 SHOT IN THE DARK (THE MAGIC NUMBERS)

Lika oförberedd som jag var på charmiga debuten, lika lite väntade jag mig sån här perfekt Tom Petty-rock från The Magic Numbers 2014. Ibland är det bäst att ha fel. (JP)

43 THE HIGH (KELELA)

Naken och icke-insmickrande r'n'b. Kelelas autotunade röst skär som en sylvass istapp genom rummet. (PM)

44 BORED IN THE USA (FATHER JOHN MISTY)

Är det en ypperlig ballad som bygger på flanell, skägg och trummisen från Fleet Foxes du har i byxan eller är det bara glad att se mig? (ML)

45 THE MOTHERLOAD (MASTODON)

Ingen spelar bläckfisktrummor som Brann Dailor. (MK)

46 MIMOSA (LORENTZ FT. JJ)

Som att se solen gå ner i havet med nån du älskar. (PM)

47 STARS (ANGEL OLSEN)

Mörkt, dramatiskt, gitarrskramligt, intensivt och vackert. På samma gång. (JP)

48 PARISH MOTEL SICKNESS (EYEHATEGOD)

Knark i verkliga livet är bajs. Knark på skiva är bästa skiten. (MK)

49 THE GRAND COLLAPSE (EVERGREY)

Ni vet det där ögonblicket, precis innan allting rämnar? Här tonsätts det med dystra Katatonia-toner. (MK)

50 BORDERLINE (TOVE STYRKE)

Om sommarplågor kunde vara så här – om de ändå kunde! – skulle livet nästan vara bra. (ML)

51 LET ME IN (KLEERUP FEAT. SUSANNE SUNDFØR)

Den stora frågan är varför musik som hämtar sin inspiration från åren mellan 1980 och 1985 fortfarande låter modernt? (ML)

52 GOOEY (GLASS ANIMALS)

Popbanden lyste med sin frånvaro i år också. Men när fyra välutbildade Oxford-ynglingar gjorde salongsberusad r'n'b kunde åtminstone inte jag värja mig. (PM)

53 DON'T WAIT (MAPEI)

Seinabo Sey-klass. (ML)

54 TOMMY TYCKER OM MIG (MARKUS KRUNEGÅRD)

Bara titeln är värd tusen rolighetspoäng men lägg till ursnygga syntar, egensinniga körer och Krunegårds knivskarpa textpenna och ey caramba vilken succé.

55 PEOPLE LIVE HERE (RISE AGAINST)

Tim McIlrath börjar mer och mer etablera sig som nypunkscenens egen Ryan Adams. (MK)

56 EVERYDAY ROBOTS (DAMON ALBARN)

Ingen fångar den moderna människans sorgliga färd hem på tunnelbanan med samma medelålders melankoli som min tonårsidol. (PM)

Ison & Fille.

57 LÄNGE LEVE VI (ISON & FILLE)

Duons finaste stund. Så hoppfull när allt rämnar. Viktigaste pusselbiten på ett av årets starkaste hiphopalbum. (JP)

58 LHHC (LIONHEART)

HARDCORE Ett nätt litet svängomstycke, som gjort för värmande ringdans i midvintertid. (MK)

59 WORKING ON THE SIDE (WINHILL/LOSEHILL)

Umeås Winhill/Losehill skapar skir popmelankoli om människor på flykt. Lika angeläget som vackert. (HS)

60 HEROES (WE COULD BE) (ALESSO FEAT. TOVE LO)

En supernova av edm-champagne. (ML)

61 MEMRISE (FRANK OCEAN)

Detta lekfulla lilla livstecken från Frank Ocean är ett älskvärt mellanfinger till en kalkylerande popvärld. (PM)

62 ETTA'S TUNE (ROSANNE CASH)

Rosanne minns sin far Johnny Cashs basist Marshall Grant och hans fru Etta. Så varmt och ömsint berättat med sångerskans mjuka, perfekta countryröst i första rum. (JP)

63 TROUBLE (RYAN ADAMS)

Landsvägsamericana i en bedårande romans med 80-talets radiorock. (JP)

64 IN COMES THE FLOOD (MACHINE HEAD)

”I want do burn down Wall Street, baby. And fan the flames of discontent like Hades”. 2014 var Robb Flynn argare än någonsin. (MK)

65 HENDRA (BEN WATT)

Murriga tremologitarrer och en eftertänksam melodi som borrar sig in i huvudet. (JP)

66 DROTTNINGEN ÄR TILLBAKA (TITIYO)

Storslagen comeback, på svenska och med en nattsoulig hyllning till alla starka kvinnor på frammarsch. Vilket ju också är en förträfflig programförklaring till musikåret 2014. (JP)

67 SPOTLESS MIND (JHENÉ AIKO)

Himmelsk mindfulness-r'n'b. (PM)

68 CHILLA LIDE (LABYRINT)

Så här vill jag minnas sommaren 2014. Briljant radiobomb. (JP)

69 MONSTERS IN THE BALLROOM (IN FLAMES)

Jag tänker inte sluta kampanja förrän detta stycke blir ett stående inslag i liverepertoaren vid sidan av ”Only for the weak” och ”Cloud connected”. (MK)

70 FÖR OSS (ANNA MELINA)

Sovrumsinspelade beats, ett trasigt piano, ett brustet hjärta. (PM)

71 AVUNDSJUKA (OIAM FEAT. SAM-E)

En av årets stora svenska hiphopbomber slog ned sent. Lär eka långt in i 2015. (JP)

72 STAY GOLD (FIRST AID KIT)

Stråkarna. Stämningen. Stämmorna. Refrängen! (JP)

73 FAITH IN OTHERS (OPETH)

Bländande vacker och vemodig rocksymfoni, komplett med några ackord från ledmotviet till tv-serien "MASH", "Suicide is painless". (ML)

74 EMPRESS RISING (MONOLORD)

När du tycker att Sleep känns för ystra och humanitära. (MK)

75 ALLT HAR SIN TID (KENT)

Vemodig Stockholmsuppgörelse som drivs upp i en syntexplosion. I år kändes Kent pånyttfödda. (JP)

76 NY BIL (LILLA NAMO)

Tyngre och allvarligare. Väldigt snart blir Lilla Namo stor på riktigt. (JP)

77 HEART OF STEEL (LYKKE LI)

En svensk korp sitter i ett träd med utsikt över Laurel Canyon i Kalifornien och nynnar på en Ronettes-melodi.  (ML)

78 SANTA MONICA (TOMAS ANDERSSON WIJ)

Ett vackert gulnat kaliforniskt vykort från en VM-sommar för 20 år sedan. (HS)

79 I SELL MY KIDS FOR ROCK'N'ROLL (CRUCIFIED BARBARA)

Rå käftsmällsrock med lika delar Motörhead och in it for life-attityd. Omöjligt att motstå. (JP)

80 TIRED OF GIVING UP (RYAN ADAMS)

Ryan kör bil med Fleetwood Mac på radion. Melodin förtjänar en egen highway. (ML)

81 LA BELLE EPOQUE (KENT)

Kent döpte passande nog singeln efter den historiska epoken innan Första världskriget. Är vi där nu? Står vi och tittar ner i samma avgrund? Sliter nationalismen sönder oss igen? (ML)

82 NY / SNÖ (JONATHAN JOHANSSON)

Dystert samtidsvykort med mörka syntar och genitext. (JP)

83 MY FAVOURITE FADED FANTASY (DAMIEN RICE)

Sex minuter av allt det där man hoppades att Damien Rice skulle göra redan på förra plattan. (JP)

84 YOUNGER (SEINABO SEY)

Ni har hört den. Räcker så. (JP)

85 SOLNA (TITIYO)

Provinspop-Titiyo! Förortsminnen mitt i nutiden, plus en som vanligt enastående röst. (HS)

86 KNÄPPER MINA FINGRAR (REMIX) (LINDA PIRA)

Pira for president. (JP)

87 SHE'S NOT ME (JENNY LEWIS)

Ryan Adams-producerad pop som är mjuk och catchy, på Lewis-vis. Låten hör till de starkaste hon har gjort. (HS)

88 VITA BERGENS KLOCKOR (LITTLE JINDER)

Lika vackert dyster som reverbvarm hit. (JP)

89 INDUS WAVES (LES BIG BYRD)

Ett hypnotiserande analogsväng av murriga basgångar, rymdskruvade elgitarrer, 60-talets bandekon och Sliverbullits mörka ångestrock. (JP)

90 GODHET (KENT)

Storslagen sång av Beatrice Eli gjorde ”Godhet” till en av ”Tigerdrottningens” starkaste spår och, inte minst, en ny livebomb för Kent live. (JP)

91 CARRY YOU HOME (ZARA LARSSON)

Zara Larsson har inte bara sagt en rad smarta, vassa och viktiga saker i år. Hon har leverat så här bra radiopop också. (JP)

92 ENSAMHETEN (LINNEA HENRIKSSON)

Ljuv dystersynt. (JP)

93 DIGITAL WITNESS (ST VINCENT)

Konstnärliga ambitioner, smittande rytmer och dramatiska känslor. Den karismatiska sångerskan och låtskrivaren Annie Clark från Oklahoma är också en förträfflig minimalist. Som här. (HS)

94 LOVERS NEVER SAY GOODBYE (WEEPING WILLOWS MED ANNA TERNHEIM)

Perfect match. (JP)

95 THE GIT GO (WILLIE NELSON & JAMEY JOHNSON)

Två svårslagna outlaws ur två olika countrygenerationer i ett bländande möte. (ML)

96 IT'S SO QUIET, IT'S SO COLD (THE CONFUSIONS)

Confusions släpper enträget ljuvig Sundsvallsindie som alltid förtjänar mer uppmärksamhet än den får. (JP)

Nicole Sabouné

97 WIN THIS LIFE (NICOLE SABOUNÉ)

The Knife-drama, brittisk postpunk från 80-talet och ett pulserande pophjärta mitt i samtiden. (JP)

98 KOM KOM KOM (SOLEN)

Gävlebandet verkar överlag vara något av ett geniband. Här i briljant vemodsrock från ett av årets bästa svenska album.

99 MAD DOG (SPIDERS)

En av årets charmigaste retroromanser. (JP)

JP: Joacim Persson

ML: Markus Larsson

KL: Kristin Lundell

PM: Per Magnusson

MK: Mattias Kling

HK: Håkan Steen

Håller du med? Saknar du någon låt? Diskutera i kommentarsfältet!