Den här femåringen är 10-talets bästa album

MUSIK

Det bästa med Eurovison Song Contest 2013 var inte att finalen avgjordes i Malmö.

Det var Daft Punk.

Programledaren Petra Mede och bidrag med jättar från Ukraina hamnade i skuggan av 10-talets bästa album hittills.

”My name is Giovanni Giorgio, but everybody calls me... Giorgio.”

Förutom en sak minns jag inte så mycket av ESC-veckan i Malmö.

Några av oss som bevakade evenemanget kunde inte sluta att slänga det där citatet mellan varandra på taskig italiensk brytning under evighetslånga repetitioner på Malmö Arena.

I låten ”Giorgio by Moroder”, tredje spåret på franska houseduon Daft Punks album ”Random access memories”, pratar den italienska kompositören och discopionjären Giorgio Moroder om sin karriär.

”My name is Giovanni Giorgio, but everybody calls me... Giorgio” är ögonblicket då ett pulserande beat kickar igång en låt som inte går att bli mätt på, inte ens efter tusen lyssningar.

Håret reser sig på armarna och springer ut och köper utsvängda discobyxor varje gång.

2013 var Daft Punk popvärldens mest omtalade namn, trots att de inte hade släppt ett nytt studioalbum på åtta år.

Avicii dubbade dem till sina hjältar

Avicii, som snart skulle kröna karriären med skivan ”True”, berättade hur han hade lyssnat på Daft Punk innan han visste vad housemusik var för något. David Guetta kallade deras debutalbum ”Homework” för en revolution. Swedish House Mafia, som precis gjort sin ”sista” spelning i Miami, dubbade dem till sina hjältar.

Tack vare pyramidspelningen på rockfestivalen Coachella 2006 och den efterföljande 48 datum långa turnén ”Alive” hade Daft Punk byggt grunden, stommen, de bärande väggarna, basdroppen och LED-skärmarna i EDM-huset.

Men de var inte nöjda.

I en intervju i Rolling Stone tyckte Thomas Bangalter att populär elektronisk musik blivit en energidryck. Han jämförde den med tom och känslokall pornografi.

De brände minst tio miljoner kronor

I stället ville Bangalter och bandkollegan Guy-Manuel de Homem-Christo återvända till ljudidealen från sjuttio- och början av åttiotalet.

I stället för samplers och trummaskiner anlitade de bland annat studiomusiker som spelat på Michael Jacksons ”Off the wall” och ”Thriller”. De flög mellan fem olika studior, brände minst tio miljoner kronor och arbetade i över fem år på att mejsla fram sitt audiofila mästerverk, som delvis byggde på gamla inspelningstekniker som inte går att återskapa i en laptop och snart kan vara borta.

Titeln på albumets inledande spår var en programförklaring:

”Give life back to music”.

Hemlighetsmakeriet var ett konstverk i sig. Första snutten av singeln ”Get lucky” premiärvisades på bildskärmarna på Coachella-festivalen och åt upp internet. Gigantiska billboards med omslaget till ”Random access memories” dök upp i Los Angeles.

Några få förhandslyssningar med ett svindyrt ljudsystem som plockats ihop utifrån Daft Punks instruktioner arrangerades på utvalda ställen runt världen. Journalisterna var tvungna att skriva på så stränga och vettlösa kontrakt att Aftonbladet och Expressen vägrade att delta i Stockholm.

Foto: AP
Robin Stjernberg i Eurovision 2013.

Musiken som till slut nådde oss via en lyssningslänk när Robin Stjernberg sjöng ”You” för resten av Europa var... merde.

Det var inte retrodisco. Det var inte symfonisk housemusik. Det var inte skäggig proggrock. Det var inte hyperpolerat västkustkrom. Det var inte i går. Det var inte framtiden. Det var något annat.

I recensioner och artiklar från 2013 finns en oro över världens tillstånd.

Terrororganisationen IS bildades. Terrorbomber exploderade under maratonloppet i Boston. Edward Snowden avslöjade hur USA spionerat på hela världen. Den syriska regimen under ledning av Bashar al-Assad anklagades för att ha använt kemiska vapen mot sin egen befolkning. Författaren och journalisten Henrik Arnstad gav ut boken ”Älskade fascism” om de växande svartbruna politiska rörelserna i vårt moderna Europa.

Jämfört med allt det var ”Random access memories” mer än ett franskt kärleksbrev till musik. Det var en skimrande oas som byggde på discomusikens livsbejakande, positiva, mänskliga, empatiska och livsförändrande kraft.

Det kanske låter banalt — ja, förlåt, det är förmodligen hopplöst banalt — men det kan också vara en förklaring till varför albumet blev populärt överallt.

Den 17 maj i år är som vanligt Norges nationaldag.

Då är det också exakt fem år sedan som ”Random access memories” släpptes i Europa. Det är fem år sedan som Daft Punk gick mot strömmen och visade att ett påkostat album kunde stå för sig själv och bli en händelse som erövrar världen utan pliktskyldiga turnéer.

I avslutande ”Contact” känns det som att lyssna på hur ett rymdskepp lämnar jorden. Förutom korta gästspel hos exempelvis Kanye West och The Weeknd vet ingen om Daft Punk någonsin kommer att återvända och göra något under eget namn igen.

Det skulle kanske bara förstöra deras unika mystik.

Vive les robots.

Här är de mest streamade låtarna på Spotify 00:60
ARTIKELN HANDLAR OM

Daft Punk

Pop

Musik