Skivrecensioner

Mängder av guld för Neil Young-nördar

Av: 

Håkan Steen

Neil Young njuter av en liten vinterpromenad 1973.
Neil Young njuter av en liten vinterpromenad 1973.

MUSIK

ALBUM Alla 139 spåren på ”Archives vol II” känns kanske inte omistliga men boxen blir ändå en knäckande stark odyssé genom den legendariska period som är Neil Youngs tidiga 70-tal.

Betyg: 4 av 5 plus
Neil Young
Archives vol II: 1972-1976
Reprise/Warner


ROCK När Neil Young lanserade sin ambitiösa ”Archives”-sajt för drygt tre år sedan föddes misstanken att det inte skulle komma någon uppföljare till den första monsterboxen i ”Archives”-serien från 2009.

Kanadensaren verkade ha hittat en bättre plats för sitt mångåriga projekt att vräka ut allt eller åtminstone en väldigt stor del av allt han gjort från 60-talet och framåt – album, singlar, livespår, outtakes, demos – på nätet. Och med superhögupplöst lyxljud.

Men i höstas dök ”Archives vol II: 1972-1976” slutligen upp, i synnerligen limiterad upplaga som givetvis sålde slut direkt och med mängder av tidigare outgiven Neil Young-musik från den hektiska period i karriären som jag knappast är ensam om att hålla allra högst.

Det var under de här åren – i spåren efter det breda genombrottet med albumet ”Harvest” – som Young förutom att turnera intensivt sprutade ur sig en rad odiskutabelt klassiska skivor, samt några mytomspunna som aldrig kom ut.

Samtidigt mådde personen Neil Young inte så bra. Det nya rockstjärnelivet och det myckna turnerandet tog död på äktenskapet med skådespelaren Carrie Snodgress och Young kände även skuld för Crazy Horse-gitarristen Danny Whittens död i en drogöverdos.

Han var dessutom vilsen och obekväm i kändisskapet och de nya förväntningarna från både skivbolag och publik. På många sätt var det under de här åren som Neil Young verkligen blev Neil Young, den envise excentrikern som gör vad som faller honom in. Hudlös balladsångare och introvert oljudsmakare om vartannat.

Nu släpps ”Archives vol II” bredare och dessutom på streamingtjänsterna. Boxen rymmer 139 låtar på tio cd. Somligt har redan släppts separat på senare år, som albumet ”Homegrown” och och liveskivorna ”Tuscaloosa” och ”Roxy: Tonight's the night live”. Centrala spår från studioalbumen finns med men mest handlar det om officiellt outgivna livelåtar och alternativtagningar. Samt tolv helt ”nya” låtar som i flera fall säkert hade blivit klassiker de också om Young valt att ge ut dem då.

Lyssna bara på Stray Gators-jordiga nummer som ”Goodbye Christians on the shore”, ballader som ”LA girls and ocean boys” och ”Sweet Joni” (om Joni Mitchell) eller rockern ”Born to run”, inspelad till ”Zuma” 1975 men tydligen innan Springsteen släppte sin låt.

Allt är inte omistligt, vilket är en del av poängen. Young har ett slags ”warts and all”-inställning till projektet, allt ska med.

Men Neil Young-nördar hittar givetvis massor av guld. Som första versionen av ”Too far gone”, countrypärlan som spelades in till outgivna albumet ”Chrome dreams” och sedan inte dök upp förrän på 1989 års ”Freedom”. Eller den sju minuter långa ”Zuma”-versionen av ”Powderfinger” och en banjoplonkig livetagning av ”Mellow my mind”.

Med mera, med mera. Neil Young lyckades faktiskt få nästan allt han rörde vid att vibrera under de här åren, inte minst ihop med Crazy Horse.

Nu hoppas vi bara att 75-åringen inte dröjer ytterligare elva år med volym tre.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ANNONS EXTERN LÄNK

BLACK FRIDAY: Massor av rea på populär elektronik. Robotdamssugare, hörlurar, TV. Passa på att köp innan de tar slut!

Webhallen

Steenkakan: kreativ 70-talsexplosion med Neil Young
Publisert:

LÄS VIDARE

Markus Larsson rankar: Alla Abbas 112 låtar – och vinnaren är...

ÄMNEN I ARTIKELN

Skivrecensioner

Musikrecensioner

Musik

Neil Young

Stephen Stills

Joni Mitchell