Nick Cave är en oslagbar rockfrälsare

Kontakten mellan Nick Cave och hans publik är något utöver det vanliga.
Kontakten mellan Nick Cave och hans publik är något utöver det vanliga.

WAY OUT WEST Det finns så mycket att säga att orden klumpar sig. När Nick Cave And The Bad Seeds intar Slottsskogen blir varje låt en känslomässig urladdning.

Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus
Nick Cave And The Bad Seeds
Scen: Flamingo, Way Out West. Publik: Så långt ögat kan nå. Längd: Två timmar. Bäst: ”From her to eternity, ”Tupelo, ”Jubilee street” och mycket mer. Sämst: Det högljudda edm-tältet som Cave också verkar störa sig på: ”Can someone tell them to shut up in the tent?”.


GÖTEBORG. När Nick Cave står på scen är det inte en vardaglig konsertupplevelse. Du kan inte förvänta dig att titta förbi, avnjuta ett par låtar och sedan gå vidare.

Chansen är betydligt större att du sugs in i hur Cave tömmer hjärta och själ i varje gest och stavelse. Och eftersom allt styrs av känslor är det omöjligt att veta vad som ska hända härnäst.

Som åskådare kan du bara stå där, i en ständig dragkamp mellan ängslan och extas.

Förväntningarna är svåra att hålla nere när Cave och hans Bad Seeds åker på turné med albumet ”Ghosteen”. Låtarna som skildrar sorgearbetet efter sonen Arthurs död fylls med ännu mer tyngd när de framförs live.

– Jag älskar den här låten, säger Cave om ”Bright horses” och påpekar att Warren Ellis börjar med att lägga låtens stämma.

Warren gör sig redo genom att spotta i sin välkända hink som han gör emellanåt (under en spelning i Nederländerna såldes hinken till en person i publiken för tjugo euro).

Sedan sjunger de med så mycket känsla att kroppen nästan viker sig. Orden framförs med sådan genuinitet att Cave lika gärna hade kunnat komma på dem i stunden.

Han tittar rakt ut framför sig med fullständig uppgivenhet i blicken. Och när han sjunger de avslutande och hjärtskärande raderna ”My baby’s coming home now, on the 5:30 train” känns det som om hela Slottsskogen håller andan.

Ja, den publikkontakten. Cave lutar sig fram över publiken som fångar honom, han griper tag i deras händer och ser dem djupt i ögonen när de gråter hysteriskt.

I låtar som ”Get ready for love” och ”White elephant” sjunger han med sådan känsla och bestämdhet att det känns som en predikan. Den vidögda blicken från folkhavet vittnar om att de sett en frälsare.

Den stora stunden kommer när han drar ett fan intill sig, lägger handen på hans axel och viskar:

”I wanna tell you about a girl”.

Ellis backar upp vid mikrofonen, slår i luften och spelar ”From her to eternity” så att strängarna på fiolen nästan åker av. Sedan hamnar bandet i ett crescendo som fullkomligt tar andan ur en. Det är svårt att veta om man ska bryta ihop i gråt eller skrika ut i glädje.

Å andra sidan är varenda låt en känslomässig urladdning. Att säga att Cave sjunger och rör sig som om livet hänger på det är en underdrift. Han sjunger som om jorden går under i morgon om han inte gör det.

Under crescendot i ”Jubilee street” sliter han sig loss från publikens grepp, springer över scenen, kastar stativet i marken, sätter sig vid pianot och slår på tangenterna med all sin kraft.

När han ett par låtar senare sitter ensam vid pianot och sjunger ”I need you” är gråten nära hos både sångaren och det enorma publikhavet framför honom. ”Just breathe, just breathe, just breathe” upprepar han.

Men det känns omöjligt.

För oavsett om Nick Cave springer runt eller sitter still går det inte att förneka den livstid av sorg som gömmer sig bakom ögonen. Han vet vad livet kan ställa till med, han vet också att det enda som hjälper är att fortsätta sjunga.

Det är bara att tacka, bocka och buga.

Spelningen på Way Out West är så omskakande att det känns som om ingenting förblir detsamma när man går därifrån.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publisert:

LÄS VIDARE