Storslaget med In Flames och Refused

1 av 6 | Foto: Suvad Mrkonjic
På en In Flames-konsert råder ömsesidig kärlek mellan bandet och publiken.

avSofia Bergström

MUSIK

BORGHOLM BRINNER In Flames ror hem en storslagen show tillsammans med publiken.

Och Refused sprider sann revolutionsglädje – och riktar kritik mot festivalens skeva könsfördelning.


Refused

In Flames
Plats: Borgholms slottsruin, Borgholm. Publik: 4136 på In Flames, något färre när Refused lirar. Längd: drygt 95 minuter (In Flames) och en timme (Refused). Bäst: In Flames ”Moonshield” och Refuseds sångare Dennis Lyxzén. Mannen är ju ett glädjespridande energiknippe. Sämst: In Flames ”The end” – igen. Samt att det inte finns fler Dennis Lyxzéns i världen.


BORGHOLM. I mina ögon är en konsert en sorts tvåvägskommunikation. Ett oförutsägbart möte mellan ett band (eller en artist) och en publik.

Få saker här i livet slår känslan när ett bra liveband lyfts av en engagerad och kärleksfull publik.

In Flames är lyckligt lottade på den här fronten. Deras hängivna fans har den sällsynta förmågan att få varje konsert att kännas speciell.

De sjunger textrader som ”I want you to lead me./Take me somewhere” med utomjordisk inlevelse – oavsett väderlek eller tid på dygnet. De möter Anders Fridéns påannonseringar med uppskattande glädjerop. Och de reagerar blixtsnabbt på mellansnack och oförutsedda händelser.

När tusentals av dessa så kallade ”Jesterheads” samlas på en och samma festival – och på Borgholms slottsruin av alla ställen – saknar upplevelsen motstycke.

Och bandet drar verkligen nytta av situationen under festivalens andra och sista konsert.

Fyra stråkinstrument ackompanjerar inledande ”Wallflower” och efterföljande ”Alias” och ”Through oblivion”.

Resultatet: storslaget.

Mer udda ”Ordinary story”, ”Like sand” ”Crawl through knives” och ”Superhero of the computer rage” kvalificerar sig också in på kvällens låtlista. Liksom en skaplig tolkning av Depeche Modes ”It’s no good” från fjolårets cover-ep ”Down, wicked & no good”.

Men åter igen känner jag mig aningen besviken på låtlistan, som är långt ifrån så obskyr som jag hade hoppats och förväntat mig. Dessutom överlappar kvällens setlist till viss del med gårdagens.

Men jag får det förklarat tidigt in i konserten: den tillfällige trummisen Tanner Wayne fick rycka in med kort varsel och de hade inte möjlighet att repa in fler låtar. Och jag får väl köpa det. Antar jag.

– Utan er finns inget In Flames, konstaterar Fridén när kvällen börjar nå sitt slut.

Och det är så sant som det är sagt.

Tillsammans ror bandet och publiken hem en konsert som inte kommer att glömmas bort i första taget.

Revolutionsrock med Refused

Och så bandet som ryckte in som ersättare när Bullet For My Valentine ställde in med kort varsel: den svenska hardcoreakten Refused.

Med Dennis Lyxzén i förgrunden. Frontmannen med stort F som dansar med sin mikrofon, rullar på höfterna, studsar, gestikulerar i takt och sjunger som om det vore hans sista kväll i livet.

Dessutom är han så in i helvetes modig och prestigelös.

Han juckar och vickar på höfterna under de första tonerna till Slayers ”Raining blood”, som inleder ”The Deadly Rhythm”. Och det känns som det mest naturliga i hela världen.

Bandets enda Sverigespelning för i år kryddas även av nya låten ”Blood red”, en groovig Rage Against the Machine-esque bit där sångaren får massvis med utrymme för sitt sedvanliga tjoande.

Lyxzén tar även tillfället i akt att lyfta festivalens skeva könsfördelning:

– Det är för jävligt att det inte är någon kvinna på scenen i helgen.

Givetvis ska diverse orättvisor poängteras när det utövas ”revolutionsrock”, för att använda bandets egna ord.

ARTIKELN HANDLAR OM