Guns N’ Roses är inte samma band längre

Så bra var spelningen på Ullevi – betyg låt för låt

MUSIK

GÖTEBORG. Välkommen till Göteborg.

Redo att dö?

Kanske inte när Guns N' Roses har börjat med att kavla ut sin comebackshow bortom bristningsgränsen.

Nej, det är inte samma band längre.

Det vet förmodligen de flesta som tittar.

Jämfört med gruppen som spelade på Castle Donington eller rockklubben Ritz 1988 är dollarmiljonärerna ungefär lika farliga som en lårkaka.

Men det finns uppenbarligen fördelar med att nyktra till och bli frikopplad från sin egen mytbildning.

Förut sköt medlemmarna heroin och söp sönder mjälten. I dag är det musiken som står för excesserna.

Guns N' Roses består 2018 av originalmedlemmarna Axl Rose, Slash och Duff McKagan samt lite extrapersonal där åtminstone några stycken har en lång historia med bandet, däribland gitarristen Richard Fortus och pianisten Dizzy Reed.

Turnén ”Not in our lifetime” har en bra bit över hundra spelningar i ryggen. Gruppen har blivit en maskin. Konserten liknar en förlängd version av det som Guns N’ Roses försökte göra efter albumen ”Use your illusion I-II”.

Fyra låtar för många

Vilket innebär ett över tre timmar långt maraton, där bandet spurtar i mål eller bevakar klungan med noggrant inplanerade vätskekontroller.

Det innebär hela fyra spår från skivan ”Chinese democracy”, vilket är ungefär fyra för många.

Det innebär också fem covers som de inte har släppt på skiva. Som versionen av Soundgardens ”Black hole sun” och den lite mer överraskande och ärligt talat obegripliga tolkningen av Jimmy Webbs ”Wichita lineman”.

Och det innebär givetvis så många solon att man tappar räkningen efter 746, på ett ungefär.

Det finns sämre och tråkigare musiker än Slash och Richard Fortus. Men ibland önskar man att någon vänlig själ hade kapat deras sladdar. Eller åtminstone delat ut kuddar och täcken till alla som orkar lyssna.

Längden spelar dock roll. Det vore inte Guns N' Roses om showen inte var för lång eller innehöll för mycket. De förvaltar en classic rock-tradition utan begräsningar som få andra kan komma undan med i dag.

Vissa är naturligtvis inte tillräckligt galna för att ens orka försöka.

Flyger som raketer

Showen fungerar eftersom medlemmarna vet exakt var de ska placera ut och avtäcka sina monument, klassikerna som aldrig har lämnat radiostationerna och som fortfarande strömmas mer på Spotify än andra generationskamrater, trots att rocken är död.

Guns N' Roses drar ut så länge på introt till ”Welcome to the jungle” att det känns som om fundamenten under Ullevi är redo att dö när låten till slut briserar.

När Slash avlossar ”Sweet child O' mine” flyger tonerna upp mot himlen som raketer – och allsången följer med. ”Estranged”, covern på ”Live and let die” och ”November rain” är, bit för bit och crescendo för crescendo, strålande kolosser. ”Nightrain” blir ett vrålande arenamonster utan att förlora sin ursprungliga och våldsamma råhet.

Kraften och energin portioneras ut och räcker ända till slutet, även för Axl vars röst ibland åker nasal berg och dalbana innan den nästan tar helt slut efter ”Nightrain”.

Sedan kommer den, det sista extranumret och stora Instagram-ögonblicket: ”Paradise city”.

Som 40 stycken laviner

Gitarrer, visselpipor, trummor, pianon och Axl Rose rasar fram som 40 stycken laviner. Fyrverkerier pumpar upp mot himlen. Det krävs vindrutetorkare på glasögonen för att kunna se genom krutröken.

Infernot är inte bara en hyllning till allt som var och är kul med Guns N' Roses.

”Paradise city” och resten av konserten är även en tribut till artister och band som hela tiden hotas av att stängas ner. Politiker, Facebook-grupper och kändisar på sociala medier verkar tyvärr vara väldigt inne på att bestämma vad som är god ton och trivsam smak, även inom musik.

Att något som Guns N’ Roses händer igen är aldrig säkert, inte i samma skala.

Jag behöver knappast se den här showen en gång till, men en sak är säker:

Nihilism måste försvaras varje dag.


BETYG LÅT FÖR LÅT

It’s so easy
Den gamla och ilskna käftsmällen låter trubbig i kväll. Kan bero på att det är svårt att urskilja vad som är vad i den minst sagt skräpiga ljudbilden. Är det en bas? Är det en gitarr? Är det Axl?

Mr. Brownstone
I dessa Mr Cool-tider är det alltid lite befriande att se folk veva armarna av sig till en wah-wah-utrustad bulldozer om heroinmissbruk.

Chinese democracy
Det elaka riffet är godkänt. Resten manglar på tomma däck.

Welcome to the jungle
Bandet drar ut på introt ordentligt. Sippar och smakar av. ”You know where you are?... you’re in the jungle, baby.... time to die!” Mordisk och tidlöst underhållande LA-noir.

Double talkin’ jive
Utdragen riffmaskin där Slash för första, men långtifrån sista, gången, får älska med sin Gibson Les Paul lite för länge än vad som brukar vara tillåtet.

Better
Mer ”Chinese democracy”. Kunde ha blivit en hygglig Axl Rose-låt. Men vissa bitar, som refrängen, passar inte ihop med resten. Ljudet är aldrig bra på Ullevi, men här fräter körernas diskant hål i öronen. Om även framförandet är lika risigt går inte riktigt att bedöma. Bedrövligt.

Estranged
Om Guns N' Roses sköt ljudteknikern i förra låten så återuppstår hen här. Slashs gitarrslingor i den långa och böljande rocksymfonin förtjänar fortfarande en Grammy.

Live and let die
Låter som att Wings spärrats in på mentalsjukhus. I mycket positiv bemärkelse.

Slither
Är det verkligen trist Velvet Revolver-metal man vill höra på en Guns N' Roses-konsert?

Rocket queen
Inledningen av gruppens motsvarighet till filmen ”Mandomsprovet” sitter inte. Det verkar som att det är första dagen i replokalen för Duff, Slash och Richard Fortus. Och är det verkligen nödvändigt att Slash ska få leka med en talkbox i mitten? Solot pågår tills Börsen öppnar igen på måndag. Låten klarar sig utan navelskådande gimmicks.

Shadow of your love
Ursinnig version av älskad raritet från ”Appetite for destruction”-eran. Sleazepunk möter AC/DC.

You could be mine
Någon multiplicerar Richard Fortus och Slashs gitarrer med 200.

You can’t put your arms around a memory/Attitude
Originalsättningens bäst bevarande medlem, punkhjärtat Duff McKagan, rasar snabbt fram genom två covers på Johnny Thunders och Misfits.

This I love
Axl Rose har naturligtvis inte samma V8-motor i halsen längre. Men här är tonträffen helt åt helvete.

Civil war
Bandet får kämpa oväntat mycket med den filmiska antikrigslåten. Vanligtvis är den ett självspelande piano.

Yesterdays
Ett ord: mjölksyra.

Coma
Kommer aldrig förstå storheten med det svårsmälta betongblocket. Mest en föraning om vilka hemskheter som senare skulle släppas på ”Chinese democracy”.

Speak softly love/Sweet child O' mine
Efter några timmar av bluesboogie och ledmotivet till ”Gudfadern”, Slash ”shreddar” loss utan att be om ursäkt, kliver äntligen ”Sweet child O' mine” in i handlingen och visar vilken som är bandets bästa låt.

Wichita lineman
Hur hamnade den här i setet? Gick balladen vilse efter att Glen Campbell dog? Vem frågade om Axl kan sjunga Jimmy Webb? För att citera Bob Dylan i ”Sweetheart like you”: ”But what's a sweetheart like you doing in a dump like this?

Don't cry
En av MTV-erans största ballader.

Used to love her
Guns leker Stones. Bandet hade knappast kommit undan med textrader som ”I used to love her, but I have to kill her” om de hade släppt låten i dag.

Wish you were here
Slash och Fortus spelar en instrumental version av Pink Floyd-klassikern. Tja, hellre det än ”Wichita lineman”.

November rain
Evighetslång, förstås.  Mycket tack vare att den börjar med outrot från Derek & The Dominoes ”Layla”. Men här är längden och storleken befogad. ”November rain” är lika bra i dag som när Slash för första gången ställde sig ute i öknen och poserade framför en kyrka på MTV. 

Black hole sun
Hyllningen till Chris Cornell är passande, men kanske inte den man sitter och väntar på när klockan närmar sig halv tolv på natten. 

Knockin’ on heaven’s door
Obligatorisk, så klart. Allsångsfavoriten med dubbelhalsad gitarr håller också på så länge att man börjar undra om Axl och publiken knackar på fel dörr. De kanske läste fel på skyltarna och står utanför det där andra stället, några våningar ner?

Nightrain
Känns som att låten vill krossa, riva och förstöra allt. Och någonstans hoppar skådespelaren Christopher Walken runt och skriker: ”Mer koklocka”!

Extranummer

Patience
”Nightrane” tar ut sin rätt. Axl går runt och visslar lite på måfå. Sedan kraxar han. Bandet har knappt styrfart.

Madagascar
”Madagascar”? Nu? Under extranumren? Är det ett ”ice bucket challenge”? Någon måste skämta.

The seeker
De måste väl hinna med att laga riffbiff på The Who också.

Paradise city
Rock. Med stora versaler. Och finalen kommer inte sekund för tidigt.


Här är de mest streamade låtarna på Spotify 00:60
ARTIKELN HANDLAR OM