Comeback det osar sex om

MUSIK

Maxwell är slickt sofistikerad

BLACKsummers'night (soul)

Foto: The return of the Ma ...?xwell. Neosoulen har vuxit i sin kostym.

Åh ljuva 90-tal! Decenniet som inte bara födde fram fåret Dolly utan även flera musikaliska motreaktioner. Precis som grungen var ett svar på den överdrivna hårdrocken blev neosoulen en motvikt till testosteronstinn gangstarap och den kommersiella r'n'b:n. Inspirerade av gamla storheter som Al Green, Sly Stone och Marvin Gaye ville den nya generationen tillbaka till medvetenheten och funken i 70-talssoulen.

Man föredrog lyrik framför oneliners, riktiga instrument, producenterna Gamble & Huffs gamla phillysound framför futuristiska beats och organiska jamsessioner framför poprefränger. Brooklyn-sonen Maxwells debut ”Maxwell's urban hang suite” var en av de viktiga plattorna men långsamt gled han, liksom hela musikstilen, ut ur det allmänna medvetandet. Nu börjar det röra på sig igen. D'Angelo är visserligen fortfarande vilse, men Erykah Badu och Raphael Saadiq är toppnamn på Stockholm Jazz Festival i helgen och Maxwell har en hel albumtrilogi på gång. Hela åtta år har gått sedan han senast släppte en platta, men när man lyssnar på ”BLACKsummers'night” känns det som att tiden har stått still sedan 1996.

Soundet är fortfarande slickt sofistikerat med snygga blåsarrangemang, och den härliga falsetten finns kvar. Refrängerna lyser med sin frånvaro och precis som i förra rundan är musiken inte så nyskapande, men väldigt behaglig att lyssna på. Och under den välpolerade ytan finns ett nytt djup. Tiden i rampljusexil har inte bara använts för att bunkra låtar och klippa av den karaktäristiska hårglorian. Maxwell har tagit sig igenom ett långt och slutligen kraschat förhållande, vilket verkar ha gett bränsle till singeln ”Pretty wings” och egentligen hela plattan. Med en bedjande, nästan desperat ton utforskar han känslor i efterdyningarna av ett krossat hjärta på ett sätt som de flesta inte klarar, i sexångande, ångerdrypande och poetiska texter.

De som hatar autotune och Rihanna-r'n'b har säkert väntat på Maxwell och neosoulens återkomst, men även jag, som älskar det moderna danspoppiga soundet, börjar mjukna. Då verkade den unga neosoulgenerationen alldeles för brådmogen och pretentiös. I dag passar stilen bättre med artisternas verkliga ålder.

Jenny Seth

ARTIKELN HANDLAR OM