En laddad Thåström griper tag om publiken

Foto: Ingen tvekan hos Thåström.
MUSIK

Thåström

Green Stage, Bråvalla. Bäst: ”Axel Landquists park”. Sämst: Långsamheten får stor plats.

”Se om jag klarar det här”, säger Joakim Thåström, innan han ensam gör en akustisk, intim version av Ebba Gröns ”Die Mauer”. Det avslutar en konsert där ingen tvekan eller ängslan verkar finnas. Thåström live hör alltid till det mest sevärda som svensk musik kan ge.

Han börjar med att piska livet ur en stålfjäder inför ”Djävulen o jag”, från hans solodebut från 1989. När den följs av ”Axel Landquists park”, och en hotande laddad ”Kärlek är för dom”, är detta årets spelning. Sedan handlar mycket om resan mellan det lugnt berättande och det larmande.

Det senare griper djupast, när Pelle Osslers gnisslande, vinande gitarr har lika mycket huvudroll som sångaren. ”Ingen ­neråtsång” och ”Aldrig nånsin komma ner” får svälla sakta, från nästan ljudlöst viskande till mullrande.

De rullar ut Imperiets ”Rock’n’roll e död” och lyckas få ”Fanfanfan”, som egentligen är sönderältad, att låta absolut nödvändig. Jag älskar det svårartat.

ARTIKELN HANDLAR OM