Slipknot pressar sig själva till max
Publicerad 2022-09-30
ALBUM Just som vi trodde att Slipknot hade fastnat i en förutsägbar mall kommer ”The end, so far” som med stor variation och intensitet slår alla fördomar i spillror.
Slipknot
The end, so far
Roadrunner/Warner
METAL Med sina höga toppar och djupa dalar liknar Slipknots diskografi det norska naturlandskapet. Efter fulländade ”Vol. 3: (The subliminal verses)” för 18 år sedan har det amerikanska metalbandet sällan ruskat om med rakt igenom träffsäkra album.
Men just som vi trodde att Slipknot hade fastnat i en förutsägbar mall kommer ”The end, so far” som med stor variation och intensitet slår alla fördomar i spillror.
Det händer redan i öppningsspåret ”Adderall” som inte låter som något annat i bandets katalog. Med ett slags Alice In Chains-ängslan i rösten mässar sångaren Corey Taylor över stilla pianoslingor och återhållsamma gitarrer i en rofylld ljudbild där Alessandro Venturellas bluesiga basgångar dominerar. Låten, som är döpt efter ett preparat för att behandla bland annat adhd, har onekligen en lugnande effekt.
Lugnet visar sig vara förrädiskt, för sedan väntar några av Slipknots tyngsta låtar på många år.
I ”Yen”, ”Hivemind” och ”The dying song (time to sing)”, där gruppen krasst konstaterar att empati är en utdöende art, blir intensiteten uppseendeväckande. Så även i ”H377” när Taylor uppmuntrar lyssnaren till att acceptera och välkomna faktumet att det alltid kommer att finnas folk som hatar dig och det du står för.
Den otämjda tonen och det ursinniga utförandet är bekant. Slipknot sveper in sin misantropi i ett nihilitiskt lapptäcke av slamriga samplingar, ettriga trummor, smäckra melodier, stämningsfulla stråkar, brutala breakdowns, hockeykörer och rosenrasande refränger. Niomannabandet gör det däremot aldrig bekvämt för sig utan pressar ständigt sig själva till max.
Det är dessutom stor variation på vreden och vemodet. Den udda fågeln ”Acidic” utmanar till exempel med domedagsosande sludge i en kusligt klaustrofobisk Acid Bath-anda.
I låtar som ”Heirloom”, ”De sade” och ”Finale” faller experimenterandet inte alltid lika väl ut. Körsången i staccato på det sistnämnda spåret låter som kåta apvrål och besudlar helheten.
Men även i Slipknots svagaste stunder är budskapen och den kollektiva energin så stärkande att det känns det som att skelettet förstärks av stenhårt titan. Efter några varv med ”The end, so far” känner jag mig mer rakryggad än innan.
Inte alla akter har den förmågan.
BÄSTA SPÅR: ”Warranty” och ”Hivemind”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik