Patti som hippie är ingen hit

MUSIK

Men ibland brinner det gamla krutet med oförminskad styrka

Foto: Det finns saker att invända mot, men Patti Smith är lysande när hon låter den råa, nonchalanta rock 'n' rollen ta över.

Om George W Bush bara vetat att resultatet skulle bli att en av New Yorks coolaste rock 'n' roll-ikoner förvandlades till hippie i sladdrig T-shirt med fredsmärke på bröstet hade han säkert skonat Irak från bomber och stridsvagnar...

Ah, jag är ledsen.

Hippie-attityd

Så här seriösa kvällar lämpar det sig förstås inte att försöka var lustig.

Men faktum är att Patti Smith modell 2004 rör sig väldigt nära de fotriktiga hippie-attityder hon själv och de andra nihilisterna på nedre Manhattans punkscen i mitten av sjuttiotalet stod i direkt opposition mot.

Det är det ena skälet till att min första Patti-konsert inte alls blir vad jag drömt om.

Det andra är att den allvarliga poeten och hennes jättekonstnärliga kompband, med en skäggig Lenny Kaye i spetsen, alldeles för ofta förlorar sig i tröga, grötiga longörer från senaste skivan, "Trampin".

Krutet brinner

Dessbättre brinner det gamla krutet fortfarande med oförminskad styrka. Som i "Gloria", "Free money", "Dancing barefoot" och den i sammanhanget högst banala och just därför så befriande Springsteen-gåvan "Because the night".

Lysande.

Där är det också den råa, nonchalanta rock 'n' roll-sångerskan Patti Smith vi får träffa.

Och det var för den Patti Smith åtminstone jag kom.

Patti Smith

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM