Babymetal både fascinerar och förfärar

Av: Sofia Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:
Sångerskorna som tar täten i Babymetal – hårdrockens motsvarighet till Dolly Style. Typ.
Foto: Pressbild
Sångerskorna som tar täten i Babymetal – hårdrockens motsvarighet till Dolly Style. Typ.

ALBUM Det är med skräckblandad förtjusning som man öppnar dörrarna till Babymetals universum, där j-pop och metal möts under hetsiga former.


Babymetal
Metal galaxy
Ear Music/Playground


POP/METAL ”Söt metal” är en ordföljd som jag aldrig någonsin trodde jag skulle skriva.

Men det är just det som japanska Babymetal, som förenar sprudlande j-pop med melodiös metal, bygger sin karriär på. Eller ”kawaii metal”, som de själva beskriver sin musikstil.

Bandet frontas av de unga sångerskorna ”Su-metal” och ”Moametal”, som dansar i takt till dubbelkaggar och rasande snabba riff försedda av kompbandet Kami band.

Ett par år in i karriären är framgångarna ett faktum.

Deras låtar och musikvideos har miljontals lyssningar och visningar på Spotify respektive Youtube, och de redan imponerande siffrorna tickar stadigt på.

Gruppen har också turnerat med bland andra Lady Gaga, Red Hot Chili Peppers, Metallica, Korn, Guns N’ Roses. Samt uppträtt på monsterfestivaler som Download och Rock am Ring.

Babymetal utökar nu universumet med ”Metal galaxy”, som liksom sina två föregångare innehåller en intensiv mix av edm, metalcore, djent, j-pop och fan och hans personlighetskluvna moster.

Och dessutom flera stjärnspäckade samarbeten.

Joakim Brodén (Sabaton) gästar på det uppskruvade och Dropkick Murphys-doftande spåret ”Oh! Majinai”, medan Alissa White-Gluz (Arch Enemy) sätter en tyngre prägel på hetsiga ”Distortion”.

Faktum är att det mesta av materialet låter som speed metal-akten Dragonforce på steroider och uppåttjack.

Ja, ni hör ju själva att albumet bäddar för dunkande migrän.

Det finns överhuvudet få minuter på skivan där det faktiskt går att finna genuin njutning. Enda ljusglimten är återhållsamma ”Shine”, där tempot tacksamt skruvas ner.

Babymetal sätter mig således i en svår sits. Få saker gör mig så genuint glad som att se unga kvinnliga musiker sikta mot stjärnorna i en mansdominerad sfär – och på kuppen kratta manegen för fler asiatiska hårdrockband.

Men å andra sidan är bandets musik, image och mål noggrant uträknad av producenten Key Kobayashi och talangagenturen där han arbetar. Lite som hårdrockens motsvarighet till Dolly Style.

Babymetal är därför fascinerande som fenomen, men tveksamt rent musikaliskt.
BÄSTA SPÅR: ”Shine”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad: