Katy Perrys pop växer genom sprickorna

Av: Per Magnusson

Publicerad:
”Smile” kommer samma vecka som popstjärnans förstfödda dotter Daisy Dove.
Foto: Liza Voloshin
”Smile” kommer samma vecka som popstjärnans förstfödda dotter Daisy Dove.

MUSIK

ALBUM För tio år sedan var hon ett fyrverkeri. I dag är hon en tusensköna som växer genom sprickorna.

Katy Perry är Katy Perry – vem skulle annars vara det?



Katy Perry
Smile
Capitol/Universal


POP Katy Perrys Europapremiär i Barcelona våren 2015 var kanske inte den mest uppenbara synen av en popstjärna på väg in i depression. Omgiven av dansande mumier, faraon Tutankhamon och rappande hajar levererade Santa Barbara-sångerskan världsvant sin pastellfärgade pop. Men samtidigt: tittade man närmare på storbildskärmarna var hon nog inte riktigt där.

Tio år gamla albumet ”Teenage dream” gav oss några av millenniets bästa poplåtar. Titelspåret är, likt Taylor Swifts ”Style”, den perfekta polaroidbilden av klassisk amerikansk tonårsförälskelse i Wayfarers, jeans och t-shirt. ”Prism” var inte riktigt på samma nivå, men hade sina fina stunder och nådde ändå blockbuster-status tack vare powerpopen ”Roar” och märkliga trap-diton ”Dark horse”, Katy Perrys senaste Billboard-etta. Någonstans kring ”Witness”, karriärens blekaste album, började det dala. En kommersiell besvikelse sammanföll med uppbrottet från Orlando Bloom (som hon nu har återförenats med). Depression och självmordstankar följde.

Sjätte albumet tar avstamp i detta mörker. Den röda tråden är åter igen att resa sig på nio. Katy Perry har vigt hela sin karriär åt denna överlevnadstematik. ”Smile” är varken en ny ”Teenage dream” eller ”Prism”, men ett starkare album än ”Witness” eftersom Katy Perry renodlar sitt uttryck och spelar ut alla sina ess. Melodierna i ”Never really over”, ”Daisies” och ”Smile” kunde ställas ut som små installationer på Abba-museet. Katy Perrys texter är inte alltid lika skarpa som Taylor Swifts popnoveller, de gränsar ofta till klichéer, men så kommer man inte till Katy för djup. Snarare eskapism, pop som knark – samma enkla fix som hon sjunger om i ”Cry about it later”.

Popstjärnor på väg in i medelåldern förväntas växa upp. Få tillåter en kvinna i mitten av sina trettios att, ostraffat, agera traditionell popstjärna. ”Her relationship with Orlando Bloom has kept her in the tabloids”, skrev en amerikansk kritiker nyligen (!). Perry riskerar att få lika mycket citroner för ”Smile” som hon fick när hon gav sina bästa tips mot mental ohälsa på Twitter (”andas genom näsan”).

Där Justin Timberlake tonsätter Thoreaus ”Walden” och Beyoncé skapar avantgardistiska Disney-filmer fortsätter Katy Perry att servera sin überromantiska glasstrutspop. Men hon gör det strålande, långt bortom tonåren, tillsammans med sin baby. Inte alla verkar förstå att det är ett statement i sig.
BÄSTA SPÅR: ”Only love”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE