Mäktiga stunder från ojämn Harry Styles

avNatasha Azarmi

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Tim Walker

ALBUM ”Fine line” är ett ojämnt album.

Men när Harry Styles är som bäst blir han en värdig efterföljare till de ikoner som inspirerar honom.


Harry Styles
Fine line
Columbia/Sony


POP När Harry Styles upptäckte Joni Mitchells ”Blue” blev han besatt av hackbrädet som präglade albumet. Så han tog kontakt med kvinnan som byggde Mitchells instrument och bad om en lektion. Något som nu format hans egen musik.

Styles influenser har trots allt aldrig varit de mest väntade. Efter år av pojkbandshits släppte han singeln ”Sign of the times”, en sex minuter lång rockballad i 70-talsanda. På debutalbumet hördes tydliga spår av The Beatles, David Bowie och Fleetwood Mac.

Problemet var bara att det kändes mer som en påklistrad imitation och mindre som att Styles flätat in inspirationerna i sitt eget artisteri.

Han lyckas betydligt bättre den här gången.

De gråtande gitarrerna på psykedeliska ”She” för tankarna till Pink Floyd, så väl som John Lennons och Paul McCartneys senare samarbeten. Inte minst när den cinematiska balladen bryter ut i ett passionerat och instrumentalt crescendo.

Indiefolkiga ”Cherry” och poppigt lättsamma ”Sunflower, vol. 6” doftar i stället av yngre namn som Bon Iver och Vampire Weekend.

Men tack vare Styles karisma och lekfullhet känns det hela ändå eget. På singlarna ”Lights up” och ”Adore you” får han till en snygg och karaktäristisk mix av pop, rock och psykedelika i raka melodier som fastnar.

Albumet är dock väldigt ojämnt och innehåller flera malplacerade melodier. Styles har svårt att bemästra folkmusiken i ”Canyon moon” och smått barnsliga ”Treat people with kindess” känns mest som en uppmaning till förskoleelever om vikten av att vara snäll.

I övrigt består ”Fine line” av två typer av ballader: de som inte lämnar något större avtryck och de som verkligen griper tag. ”Falling” är ett mäktigt pianospår om sex, kärlek och berusade misstag där Styles tar i och visar upp hela sitt register. Det är, tillsammans med ”She”, hans mest sårbara sånginsats hittills. ”What am I now? What if I'm someone I don't want to be around?”, sjunger 25-åringen i textrader som han verkar ha hämtat direkt ur dagboken.

Han berör även i titelspåret. Den över sex minuter långa balladen slutar i ett stort klimax med stråkar, trumpet och piano. Och en sångare som i desperation sjunger ”We'll be a fine line/We'll be all right” tills rösten knappt bär honom.

I dessa stunder kommer Harry Styles väldigt nära den stora rockmusiker han så uppenbart har potential till att vara.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Pop

Rock