Graveyard ger en känsloladdad spelning

Foto: Claudio Bresciani/TT
Fredagseftermiddagens spelning med Graveyard blev en känsloladdad historia.
MUSIK

SWEDEN ROCK Senaste plattan ”Peace” var en känslostorm utan dess like. Även på Sweden Rocks solkyssta scen låter rockgruppen Graveyard känslorna härja fritt.


Graveyard
Plats: Sweden Rock Festival, Rock Stage, Norje. Publik: Oklart. Vågar inte ens ”killgissa”. Längd: cirka 70 minuter. Bäst: ”Please don’t”, ”Walk on” och ”Uncomfortably numb” äger allt och alla. Sämst: Med risk för att låta grinig: den böljade värmen som gör det svårt att fokusera.



NORJE. Jag ska gå rakt på sak.

Graveyards senaste album ”Peace” tog mig med storm.

Hungern, ivern och passionen som genomborrar rockgruppens femte album i ordningen känns rykande het.

Plattans symboliska öppningsspår ”It ain’t over yet” kan vara den mest explosiva dängan rockåret 2018 hittills har skådat.

Och sagan Graveyard är just långt ifrån över.

Inte helt oväntat är det främst nytt material – såsom ”Walk on” och ”Please don’t – som får det att tända till i kropp och knopp.

Också förlösande energipillret ”Ain’t fit to live here” och hjärtskärande ”Uncomfortably numb” från framgångsrika ”Hisingen Blues”.

När den sistnämnda balladen – om hjärtesorg och omöjlig kärlek – når mina hörselgångar förloras jag i sångaren Joakim Nilssons sorgset starka pipa.

Särskilt när han tar i från tårna under den förkrossade frasen: ”I’ve been leaving you since the day we’ve met”.

Och jag verkar vara långt ifrån den enda som påverkas.

Det kärleksfulla paret på filten bredvid mig smeker varandra omsorgsfullt till soundtracket av gruppens passionerade rock. Och tillräckligt försiktigt för att det ska klassas som barntillåtet, bör tilläggas.

Men det är i stort sett den enda myspyskänslan jag bevittnar i publikhavet.

Annars är det främst snack om bakisskitar, nästa ölsession och rådande värmebölja som omringar mig.

För många i publiken blir spelningen också ett ypperligt tillfälle att stifta bekantskap med nya trummisen Oskar Bergenheim.

Nytillskottet är cool som en filbunke på scenen och sätter intrikata taktbyten som om det vore det simplaste i världen.

Redan under inledande ”Slow motion countdown”, som dock är aningen för lågmäld som öppningslåt enligt mitt tycke, får han mig att spekulera om han är en trummaskin i mänsklig förklädnad.

Nilsson är också ett knippe energi på två ben. Medan den sjungande basisten Truls Mörck och gitarristen Jonatan Larocca-Ramm som vanligt håller låg profil.

Energin på scenen är en stark kontrast till de tusentals väderbitna soldyrkarna framför Rock Stage, som försiktigt diggar på bekvämt avstånd. Alternativt ligger utslagna på det torra gräset.

– Tack så mycket ungdomar, avslutar Nilsson efter ett dussintals låtar.

Sångaren är gissningsvis en bra bit under snittåldern för festivalens mogna besökare.

Men så är solen oerhört stark också denna fredagseftermiddag. Troligtvis är det svårt att se ut över skaran människor som har samlats för att digga till svensk rock när den är som allra skarpast.

Droger, bitattacker och sexism - här är festivalskandalerna vi minns 02:53
ARTIKELN HANDLAR OM

Rock

Hårdrock