Mossig – men mysigt ödmjuk

avPer Magnusson

Det känns som att Passenger menar varje ord

1 av 3
SOLSKENSHISTORIA Passenger har hunnit bli en världsartist sedan han var i Stockholm första gången. Då bodde han på vandrarhem och stoppades av polis när han spelade på gatan.

Det är egentligen inte mycket som skiljer Passenger från din lokala tunnelbanetrubadur.

Med det sagt – han är en vansinnigt trevlig prick.

Den Brighton-födde Mike Rosenberg har gått från gatumusikant till världsartist på blott två år. De huttriga åren i halsduk har lärt honom ett och annat om showmanship.

Han kan spela trombon med munnen, bastrumma med foten och sticka in en Haddaway-hit när du minst anar.

När han tar på sig sin spexigaste skald-keps reducerar han sig själv till trubadix på en student­nation.

Antik – och modern

Men när ”Riding to New York” och ”Whispers” blir till söta viskningar undrar jag förbryllat vad allt ståhej ska vara bra för.

Passenger verkar i en smått antik tradition – jag tänker på Cat Stevens, Don McLean och Donovan – men sjunger om Facebook, X Factor, Justin Bieber, hashtags, Twitter och ”Gangnam Style”.

Höll på i 31 sekunder

Han hatar allt ovanstående. Trots denna lite mossiga inställning har 30-åringen en ödmjukhet som är svår att inte tycka om. Den kommer helt säkert med hans bakgrund.

Första gången britten var i Stockholm bodde han på ett båt-hostel och fick sin gatukonsert stoppad av polisen efter 31 sekunder.

När han spelar ”Let her go” – sången som tog honom från billiga båt-hostels till världsturnéer, list­ettor i 20 länder och den nionde mest Shazamade låten i världen känns det faktiskt som han fortfarande menar varje ord.

ARTIKELN HANDLAR OM