Lyckoorgasmer är inte så kul

MUSIK

Han har lagt av att röka och tycker att han har spriten under kontroll. Man kan ju tro att Olle Ljungström borde må riktigt bra nu. Men nya plattan ”Syntheziser” är ingen glad skapelse.

– Jag har fanimig ingen lust att gå och höra någon människa sjunga ”Å vilken karl”, säger han.

Foto: Per Björn
När det äntligen blir svalare flyr OIle Stockholm för Afghanistan. Smart gjort.

Poppoeten Olle Ljungström har gått omkring ganska länge nu och gjort mest ingenting. Han har tillbringat sommaren inomhus eftersom han inte pallar med värme. Han har helt enkelt ”inte gjort ett skapandes dugg på flera månader”.

Men nu när det börjar bli höst och man ser ljuset i värmeböljetunneln kommer han igen. Nu släpper han skivan ”Syntheziser”, som till stora delar faktiskt legat färdig ända sedan samlingsskivan ”Bäst” kom förra året. Varför han plötsligt gör det samma vecka som han ska till Afghanistan och göra en dokumentärfilm med Pål Hollender kan han inte svara på.

– Det känns inte som att det är superväl genomtänkt, säger Olle.

Klockan är kvart över två och han sitter och äter frukost.

Texterna på ”Syntheziser” handlar om kärlek. Olle säger att det är vad folk alltid skriver om, med undantag från några gnällspikar som klagar på samhället och en och annan hårdrockare som skriver om Belsebub.

Det är inte särskilt lycklig kärlek alla gånger, men så har inte heller låtarna kommit till under några större lyckorus.

– Den där sekelskiftesmyten om att man måste sitta i en iskall vindsvåning iklädd basker och elda möblemanget, dricka absint och överväga självmord för att kunna skriva tror jag visserligen är skit, men generellt sett så är ju fullständiga lyckoorgasmer i texter sällan särskilt kul. Jag har fanimej ingen lust att gå och höra nån människa sjunga ”Å vilken karl”, säger Olle.

– Och under tiden som den här plattan är gjord har det inträffat ganska mycket trista saker i mitt liv. Människor har dött och ett förhållande har kraschat, så jag har väl haft ganska goda skäl till att inte vara jätteglad. Jag har egentligen ingen anledning att känna mig särskilt sorglös över huvud taget. När man blir äldre kan man inte det för man har liksom snärjt in sig i så mycket skit. Helt plötsligt finns det realiteter som man inte kan frånse.

En realitet är att Olle har alkoholproblem. Det har han inte gjort någon större hemlighet av. Men nu tycker han ändå att han har hyfsad koll på konsumtionen.

– Om man har druckit för mycket tidigare så har man nog aldrig drickandet helt under kontroll, men det är en jävla skillnad på att dricka någon gång då och då och att vara ute fem dar i veckan. Man mår ju asdåligt av att dricka så mycket sprit.

– Nu har jag bestämt mig helt enkelt. Nu känns det inte som nån stor grej att dricka mindre. Det är som när jag slutade röka för två år sen. Helt plötsligt bara upptäckte jag att jag hade ett paket i fickan som höll på att bli antikt. Jag hade bara glömt bort att röka. Hade jag däremot gått och tänkt på att jag skulle sluta så hade det blivit en sån jävla pryl. Det är samma sak med alkoholen.

Och nu är Olle är alltså på väg till

Afghanistan med Pål Hollender – dokumentärfilmaren som 1) var med i ”Robinson” och 2) hade sex med prostituerade i en av sina filmer. Det ska bli en sorts reseskildring av Afghanistan, dogma-stylee. Olle är med som musiker. Och regiassistent. Och kanske också skådis.

Hur det ska funka för samma Olle som håller på att gå åt i augustivärmen i Stockholm att tillbringa sex veckor i en stenöken är det ingen som vet.

– Det ska bli spännande att åka till det land i världen där det är lite, lite varmare än det är här just nu. Jag är oroad.

Arkiv Olle Ljungström

Karolina Fjällborg