Bruce vill bara ha kul

MUSIK

till fredagens konsert

Foto: Bruce Springsteen skakade av sig torsdagens kyla med en rejäl dos sha la la och glädje. Men den riktiga tändningen kom tyvärr lite för sent för att konserten skulle lyfta ordentligt.

Det tar sig.

Andra konserten är betydligt bättre än den första.

Inget är direkt oförglömligt.

Men det mesta är löjligt underhållande.

Andra konsertens övergripande tema kan sammanfattas med en gammal, socialdemokratisk slogan:

Alla ska med.

Springsteen släpper allvaret och budskapen och satsar i stället på allsång och folkliga partynummer.

Visst innehåller setlistan flera dramatiska stunder där den laddade svärtan drar fram som ett åskväder över arenan.

I ”Youngstown” iscensätter de till exempel textens dystra skildring av en fattig och bortglömd småstad i nordöstra Ohio genom ett rent diaboliskt gitarrlarm.

Detsamma gäller för spelningens absoluta höjdpunkt – rariteten ”Lost in the flood”. Där blir trycket och tyngden nästan ondskefullt.

Kollektiv extas

Men annars domineras konserten av låtar och nummer som gärna firar groggarnas glada tid.

Det är som att Springsteen och resten av bandet vill skaka av sig torsdagens kyla genom att lyda publikens spontana önskemål, skapa en kollektiv extas och bara försöka ha så mycket kul och sha la la som möjligt.

Vid ett tillfälle håller Bruce upp olika önskeplakat och låter applådernas volym bestämma nästa låt (det blir ”Thunder road”).

E Street Band vevar således på med ”Darlington County” och ”Growin’ up” och ”Waitin’ on a sunny day” och ”Tenth avenue freeze-out” och ”Glory days” och ”American land”.

De gör också en både talande och lycklig cover på The Rascals sockersöta soulhit ”Good lovin’”.

Utslitna låtar

Och alldeles mot slutet sporras Springsteen så mycket av den upphetsade atmosfären att han avlossar en lång och lysande ”Detroit medley”.

Den självklara invändningen är givetvis att många låtar och grepp börjar kännas utslitna. Eller att Mr Bruce aldrig tar några större risker i sin ständiga mission att vinna och värma publikens hjärtan.

Men samtidigt uppträder allihop med en inlevelse och vilja som till och med får ”Hungry heart” att kännas nödvändig och befogad.

Bandet på tårna

Nånstans under extranumren får också Springsteen den där speciella adrenalinblicken som signalerar att vad som helst kan hända. Och plötsligt känns det som att varenda bandmedlem ställer sig på tå, som om de inte har en blekaste aning om var deras boss ska hitta på efter nästa låt.

Jag älskar när det händer. Då är det lätt att glömma att det fortfarande är så kallt att tårna börjar nysa.

Och om den blicken dyker upp lite tidigare i morgon så ...

Så bra var konserten låt för låt

Idas sommarvisa

Precis som igår spelar Nils Lofgren en kort snutt av Astrid Lindgren-klassikern på dragspel medan resten av bandmedlemmarna går på scen.

Downbound train

Springsteen öppnar med en mycket välkommen och inspirerad version av den kanske sorgligaste novellen från albumet ”Born in the USA”.

Badlands

Här jobbar publiken och E Street Band som vanligt upp ett kolossalt tryck.

My lucky day

En av de största bagatellerna från i går stannar tyvärr kvar i setlistan.

Candy’s room

Den explosiva och mörka slammerrocken från ”Darkness on the edge of town” fungerar bra som brygga mellan ”My lucky day” och ”Outlaw Pete”.

Outlaw Pete

I kväll sitter alla vändningar och crescendon i den långa och böljande rocksymfonin i det närmaste perfekt. Känns nästan som ett extranummer.

Darlington county

En ständigt återkommande och underhållande sha la la-lekstuga som Springsteen nästan jämt gör i Sverige. Och han sjunger den naturligtvis nere bland publikens armar. Clarence Clemons saxofon och Soozies fiol får också stor plats.

Working on a dream

Springsteen förvandlas till en blandning av arkitekt och pastor. Som eldar upp publiken genom att ropa att han vill bygga ett hus av tro, kärlek, lycka och glädje.

Seeds

Åh, nej. Inte steril stenbrottsblues igen.

Johnny 99

Ångloksboogie där soulkören låter som tågvisslor. Springsteen hinner också med en kort ”I hear a train”-sekvens som han annars brukade pressa in i extranumret ”Detroit medley” för, få se nu, ungefär 28 år sen.

Youngstown

Ersätter ”The ghost of Tom Joad” från i går. Men ansatsen är densamma – brutal. Nils Lofgren levererar ett bländande solo som nästan slår frivolter mot slutet.

Good lovin’

Den långa covern på The Rascals soulpophit är ungefär 700 gånger bättre än gårdagens ”Wild thing” på samma plats.

Hungry heart

Första önskningslåten är en viss allsångsklassiker som alltid gör publiksuccé.

Growin’ up

Det är inget fel på det Van Morrison-inspirerade tonårsupproret. Speciellt inte i den här rafflande tappningen. Men det är samtidigt ett mysterium varför den blivit en stapelvara i Sverige.

Thunder road

Springsteen brukar sällan plocka fram sin mest frihestörstande serenad när han är spontan och skjuter från höften. Men det är en sån kväll. Grandios.

Queen of the supermarket

Anonym låt där Springsteens bejakar sina rötter i 60-talets sötaste gitarrpop och doo wop.

Waitin’ on a sunny day

Får Stadion att kännas som en liten och extremt fullsatt klubb.

The promised land

Varenda gång som Clemons saxofon tar över efter låtens break i mitten börjar jag babbla om att det här måste vara Springsteens finaste stund.

Lost in the flood

Kvällens stora raritet. I en episk killerversion, dessutom.

Radio nowhere

Har nog aldrig hört ett bättre och häftigare version av den annars så lättviktiga singeln.

Lonesome day

Tack vare den råa inlevelsen och jublande explosiviteten börjar även...

The rising

...det här uttjatade partiet att brinna.

Born to run

Och här når energin mellan artist och publik som vanligt halsbrytande nivåer.

Extranummer

Hard times

Folkcovern är kanske det tydligaste exemplet på att Springsteen borde låta soulkören få en mer framskjuten plats i showen.

Tenth avenue freeze-out

Det yttersta beviset på att E Street Band egentligen är ett mäktigt soulband, och inget annat.

Land of hope and dreams

Och när ”People get ready”-partiet bärs fram av över 60 000 händer är det lätt att tycka att detta är det bästa Springsteen gjort de senaste tio åren.

American land

E Street Band förvandlas åter igen till The Pogues. Funkar alltid, men jag tycker fortfarande att den irländska sjörövarvisan snart borde bytas ut.

Glory days

I kväll har raggarnostalgin en både överaskande och bitvis överväldigande power.

Detroit medley

Åh, fan... Springsteen tänker inte gå hem på ett tag. Klassiskt medley där Bruce bland annat trycker in ett giftigt gitarrsolo och ”Land of 1000 dancers”.

Dancing in the dark

Här är den igen. Den förutsägbara finalen. Men efter ”Detroit medley” kommer Springsteen undan med allt.

ARTIKELN HANDLAR OM