Skivrecensioner

John Hiatt låter mer inspirerad än på länge

Av: 

Håkan Steen

John Hiatt har med sig dobro-kungen Jerry Douglas som producent och kapellmästare på nya albumet.

Foto: Patrick Sheehan

MUSIK

ALBUM Ihop med Jerry Douglas lilla Nashville-combo får John Hiatt till en ovanligt emotionell och underhållande samling låtar.

Betyg: 4 av 5 plus
John Hiatt with Jerry Douglas Band
Leftover feelings
New West/Border


ROCK RCA Studio B i Nashville är klassisk mark. Det var här som Elvis Presley spelade in bland annat ”Love me tender” och ”Blue Christmas” (det tejpade krysset på golvet där Elvis stod när han spelade in den sitter fortfarande kvar). Även storheter som Dolly Parton, Everly Brothers, Willie Nelson, Roy Orbison och Waylon Jennings har gjort inspelningar i studion.

Det som hände i RCA Studio B var också en stor del av magnetismen som för ganska exakt 50 år sedan drog den 18-årige John Hiatt från Indianapolis till ”Music City”.

Studion blev också platsen där hans eget tjugofjärde album växte fram under fyra dagar i fjol, och historien som sitter i väggarna verkar ha inspirerat. ”Leftover feelings” är nämligen den på samma gång mest emotionella och underhållande skivan från americanaikonen på länge.

Hiatt sjunger rent av om studion och dess magi i ”The music is hot” och namndroppar Waylon Jennings ”Only daddy that’ll walk the line”, en annan klassiker inspelad i det lilla och fortfarande nästan helt intakta rummet.

Då skivan kom till under pandemilockdown fick det bli de enkla, lokala lösningarna, så för produktion och uppbackning plockade Hiatt in sin mångårige Nashville-polare Jerry Douglas, legendar i eget namn efter att ha spelat dobro med alla från Ray Charles, Eric Clapton och Paul Simon till Elvis Costello och Alison Krauss. Det är även Douglas dobro som hörs på ”O brother, where art thou?”-soundtracket.

Jag hinner lyssna ganska många gånger innan jag inser att albumet saknar trummor. Douglas lilla band rullar runt på bara dobro, gitarr, fiol och ståbas och får till allt sväng man kan önska sig.

Hiatt å sin sida plockar fram sin bästa mix av sårbarhet och slagfärdighet.

Han blottar djupa privata sår i ”Light of the burning sun”, om hans storebror som slet med mentala problem och tog livet av sig, blott 22 år gammal.

I inledande ”Long black electric Cadillac” uppdateras välbehövligt den annars så hopplöst bensinindränkta bilrocken till det tjugoförsta århundradet, med en låt om artificiell intelligens och hur långt det går att köra på en laddning.

Samtidigt ger spår som ”Mississippi phone booth”, ”All the lilacs in Ohio” och ”I’m in Asheville” ny näring till den gamla sanningen att geografiskt placerade låtar är bäst, med en berättarglädje som leder tankarna till 80-talsplattorna ”Bring the family” och ”Slow turning”.

”Leftover feelings” känns över huvud taget som ett projekt med revitaliserande effekter för 68-årige Hiatt. När det blir möjligt hoppas jag innerligt att han tar med sig det här bandet på turné.
BÄSTA SPÅR: ”All the lilacs in Ohio”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ANNONS EXTERN LÄNK

Sommarläsning till kampanjpris! Missa inte vår REA på utvalda böcker - handla här.

Shop

Publisert:

LÄS VIDARE

Veckans spellista: tio pärlor från januari

ÄMNEN I ARTIKELN

Skivrecensioner

Musikrecensioner

Musik

Rock

Elvis Presley

Nashville

Artificiell intelligens