Bitvis magnifikt med My Morning Jacket

Av: Håkan Steen

Publicerad:
My Morning Jacket spelade in både detta och förra albumet i ensligt belägna Stinson Beach, strax norr om San Francisco.
Foto: Danny Clinch
My Morning Jacket spelade in både detta och förra albumet i ensligt belägna Stinson Beach, strax norr om San Francisco.

ALBUM Efter fem år släpper My Morning Jacket del två av albumet ”The waterfall”. Vi har hört mer laddade skivor från Louisville-bandet men pärlor saknas inte.


My Morning Jacket
The waterfall II
ATO/Bertus


ROCK Ett helt nytt My Morning Jacket-album lär i princip ligga klart, men då den generöst behårade kvintetten från Louisville, Kentucky vill turnera när de släpper nya skivor är det av bekanta skäl oklart när plattan dyker upp.

Som surrogat får vi i stället ”The waterfall II”, ett slags fortsättning på fem år gamla ”The waterfall” och inspelad under samma sessioner. Jim James säger att det först fanns en idé om att göra ett dubbelalbum men att bandet slutligen bestämde sig för att dela upp materialet. Han hävdar dock bestämt att de inte sållade fram de bästa låtarna till första albumet utan att planen hela tiden var att ge ut musiken på det här sättet.

Om det verkligen stämmer går möjligen att fundera på. Dels för att det dröjde hela fem år till ”The waterfall II” dök upp – dessutom med kort varsel – i fredags. Dels för att den inte har riktigt samma sammanhållna laddning som sin föregångare (vilken i sig, med My Morning Jacket-mått mätt, då kändes som något av en mellanplatta).

Icke desto mindre: det här är tio nya My Morning Jacket-låtar, och när det handlar om ett av de senaste två decenniernas mest relevanta rockband är det självklart välkommet. Särskilt som vi sedan ”The waterfall” har fått hålla till godo med några förvisso alltid intressanta men emellanåt väl trippiga och lössläppta soloskivor från Jim James.

Och trots att allt kanske inte glöder på ”Circuital”-nivå fungerar flera låtar som ypperliga påminnelser om det här bandets mångfacetterade förmåga.

”I wonder where the time went”, sjunger den nu 42-årige James i avslutande balladen ”The first time”. Finns det ett tema är det möjligen nykter reflektion och ett slags omprövande av gamla sanningar.

I ett av albumets starkaste spår, inledande ”Spinning my wheels”, lyder öppningsraden ”I’ve been wrong for so long/risking my life for the sake of the song”, vilket går att tolka som ett slags insikt om att det trots allt inte är värt att bränna ut sig både psykiskt och fysiskt för rockens skull med oändligt turnerande, vilket Jim James var nära att göra. Något som möjligen förklarar bandets lägre tempo på senare år.

På andra sidan av den platån levererar My Morning Jacket här musik pendlande mellan den förvisso fyndiga men kanske inte essentiella ska-möter-americana-korsningen ”Climbing the ladder” och den oemotståndligt sårbara countryrockballaden ”Welcome home”.

Det är en skiva där sex minuter känns omotiverat långt i den tungt rockmanglande ”Wasted” men som alldeles perfekt längd för en skirt sensuell kärlekssång som ”Feel you”.

Som jag skrev om Håkan Hellström härom veckan har artister emellertid rätt att göra den sortens skivor efter 20 år, det kanske rent av är ofrånkomligt.

Och även ett lite splittrat My Morning Jacket-album är de facto mer intressant än nästan all annan psykedeliskt intresserad rock som släpps i dag.
BÄSTA SPÅR: ”Feel you”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE