Morrissey står i vägen för sin egen musik

Av: Håkan Steen

Publicerad:
Morrissey på Way Out West i Göteborg 2016.
Foto: Anders Deros / AFTONBLADET
Morrissey på Way Out West i Göteborg 2016.

ALBUM Flera egentligen ganska bra låtar på Morrisseys nya album. Men vad hjälper det när de sjungs av en grinig gammal gubbe?


Morrissey
I am not a dog on a chain
BMG/Warner


POP ”I am not a dog on a chain, I use my own brain/I do not read newspapers, they are troublemakers/Listen out for what’s not shown to you and there you find the truth/For in a civilized and careful way they'll sculpture all your views”

Det är världsbilden hos ett genomsnittligt konspirationsteoretiskt Twitter-troll vi får presenterad för oss i titellåten på Morrisseys trettonde soloalbum.

I öppningsspåret ”Jim Jim Falls”, som utspelar sig vid kanten av ett 215 meter högt vattenfall i Australien, sjunger han ”If you’re gonna kill yourself/Then for God’s sake/just kill yourself”.

Den tröst som generationer av unga, sökande outsiders har funnit i The Smiths låtar ända sedan början av 80-talet känns tämligen avlägsen här.

Men ingen som har orkat följa Morrissey de senaste åren är rimligen speciellt förvånad. Det här är trots allt artisten som i fjol uppträdde hos Jimmy Fallon med en knapp på kavajslaget från det milt uttryckt högerextrema partiet For Britain.

Morrissey har även kritiserat Londons muslimska borgmästare för att inte kunna prata ordentlig engelska. Med mera.

Vid det här laget har åtskilliga av den Manchester-bördige sångarens tidigare så unikt dedikerade fans gett upp. Det är för mycket som står i vägen, inte ens de mest välvilliga ambitioner att skilja på verk och artist fungerar längre.

Den som ändå försöker noterar att ”I am not a dog on a chain” i en del andra stunder än de ovan nämnda faktiskt hör till det musikaliskt mer kreativa Morrissey har fått ur sig på länge.

Den mariachifärgade ”Darling, I hug a pillow” är en rätt fin låt om längtan efter närhet och den oväntat 80-talselektroniska ”Once I saw the river clean” ett välberättat barndomsminne från 70-talets Manchester om när han gick med sin mormor för att köpa T Rex-singeln ”Metal guru”, bland annat.

Även ”What kind of people live in these houses?” skulle kunna kvala in i kategorin klassiskt stark Morrissey-pop. Om det inte vore för texten, där en 60-årig mångmiljonär har varit ute och promenerat i arbetarklassens kvarter och sedan åker hem till sitt hus i Kalifornien och skriver en låt om vilka torftiga liv som vanligt folk verkar leva.

Och ju fler gånger man spelar de mer tveksamma låtarna på den här skivan desto större del blir de av helhetsintrycket.

Det här är ljudet av en artist parkerad alldeles för långt framför sitt egentligen ganska inspirerade verk.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE