Mando Diao förenklar och hittar ny energi

avHåkan Steen

Foto: Viktor Flumé
Band som spelar skramlig rock bör självklart fotograferas i ett garage. Det är sen gammalt.

ALBUM Mando Diao går tillbaka till rötterna, som det heter, på sitt nionde album. Det funkar riktigt bra.


Mando Diao
Bang
Playground


ROCK På albumet ”Aelita” från 2014 försökte Mando Diao dekonstruera sig själva på ett sällsynt radikalt sätt, med synthig pop och konstnärligt utmanande lyrik, paketerat i medvetet kitschgräll 80-talsneon.

Det går att misstänka att många av de idéerna kom från sångaren, gitarristen och fritänkaren Gustaf Norén, som under uppmärksammade former bröt med bandet året därpå och lämnade Björn Dixgård ensam kvar vid mikrofonen.

För när förra skivan ”Good times” kom för två år sedan var Mando Diao till stor del tillbaka i den sortens korsningar av rock och dansmusik som de firade stora kommersiella triumfer med på tio år gamla ”Give me fire!”.

På sitt nionde album letar de sig ännu längre bakåt i historien, ända till den replokalsskramliga rocken med popambitioner på debuten ”Bring ’em in” 2002.

Det går således inte att använda ord som ”överraskande” eller ”djärvt” i den här texten. Mando Diao-fansen möter ett band de känner igen.

Emellertid låter Mando Diao nu både mer självsäkra och självklara än senast. De har vågat lita till sin intuition och bara kört på, fokuserat på feta riff och brytt sig marginellt om huruvida någon melodi eller fras råkar ha norpats rakt av ur rockhistorien.

Men rocken har alltid handlat minst lika mycket om utförande och attityd som om originalitet. Och efter drygt 20 år tillsammans vet den Borlänge-bördiga kvintetten en hel del om hur man levererar sin rock övertygande.

Ambitionen att koka ned och förenkla, som de pratar om i intervjun på annan plats i tidningen, har gjort det här till en kärnfull och underhållande platta med låtar som förmodligen lär låta ännu bättre på scen.

Det pumpar alltjämt en hel del ungt ”Motown blood” genom musiken, och i låtar som ”Long long way” eller ”Bang your head” försvarar Dixgård sin position som den raspiga dalasoulens finaste representant sedan Björn Skifs.

Med ”He can’t control you” och ”Society” visar han dessutom upp en lite vuxnare, mer reflekterande och patosfylld sida som gör helheten gott.
”Bang” är ett album där Mando Diao hittar hem till vad de förmodligen gör bäst, med förnyad energi.

Det räcker oväntat långt.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM