Miriam Bryant lyser i de svenska låtarna

Av: Natasha Azarmi

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 4 | Foto: MATS ANDERSSON

KONSERT Det råder ingen tvekan om att Miriam Bryant är som bäst när hon sjunger på svenska.

Något som blir tydligt även på turnépremiären i Sundsvall.


Miriam Bryant
Turnépremiär: Tonhallen, Sundsvall. Publik: 800 (utsålt). Längd: 90 minuter. Bäst: ”Allt jag behöver”. Sämst: Vissa låtar vill inte lyfta.


SUNDSVALL. På många sätt känns det som att Miriam Bryants musikkarriär delades upp i ett ”före” och ”efter” när hon släppte första halvan av albumet ”Mi amor” i fjol.

Texterna på svenska om Göteborgsdekadens, olycklig kärlek och längtan efter att höra hemma någonstans var inte bara väldigt rörande, de fick dessutom den hesa och kraftfulla rösten att hitta hem.

I kväll får det svenska och engelska materialet turas om. Och det är egentligen inget fel på låtar som ”Rocket” eller ”Push play”, de är bara aningen för bleka för Bryants starka personlighet.

Detta trots att artisten ger allt hon har. Hon hoppar runt, sätter sig vid scenkanten och böjer sig ner över publiken. Men någonting vill ändå inte lyfta.

Det är förvisso inte konstigt när hennes starkaste artistiska identitet ligger någon annanstans.

Som i den fantastiska balladen ”Blåmärkshårt (mi amor)”. Tillsammans med det fina Markus Krunegård-samarbetet ”Oaoae vi förlorade” lockar den fram hennes mest ömsinta röst. Under den sistnämnda delar Bryant med sig av sina mest träffande tankar:

– Jag tycker det är så jävla konstigt egentligen att man ibland ger sig in i något trots att man vet att det inte kommer fungera.

I ett annat mellansnack berättar hon om hur åldersnojan kröp fram när hon nyligen såg sig själv i en fem år gammal repris av ”Så mycket bättre”.

– Det är ju inte så kul att ha panik över sin ålder när man är 28, säger hon till publikens skratt och börjar sjunga sin version av ”Allt jag behöver”.

Låten slutar i en enda stor och explosiv allsång.

För det är i just de svenska låtarna som Miriam Bryant alltid lyckas få med sig publiken.

Undantaget är ”One last time”, hennes engelska och folkkära tolkning av Niklas Strömstedts ”Sista morgonen”. Rösten blir starkare ju längre in i låten hon kommer.

Då lyser varenda telefon inne i Tonhallen.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE