Rykande hett med In Flames och Opeth

avSofia Bergström

1 av 5 | Foto: KARL NILSSON

BORGHOLM BRINNER Festivalen avslutas med ett svalkande skönt Opeth och ett explosivt In Flames – i toppform.


Opeth

In Flames
Plats: Borgholms slottsruin, Borgholm. Publik: Gissningsvis runt 2000 (Opeth) respektive 3500 (In Flames). Längd: Exakt 60 minuter (Opeth) och cirka 95 minuter (In Flames). Bäst: ”Deliverance” (Opeth) och ”Behind space” (In Flames). Sämst: ”In My time of need” blir ett sömnpiller under Opeths spelning, medan ”Follow me” är svagast under In Flames set.


BORGHOLM. Under förra årets premiärupplaga av Borgholm Brinner stötte In Flames på flera problem.

Sommarens hänsynslösa värmebölja satte käppar i hjulet för deras storslagna visioner för både pyrotekniken och grillutbudet i matområdet.

Dessutom kunde bandet inte köra två helt olika set – som ursprungligen var tanken – eftersom trummisen Tanner Wayne ryckte in med kort varsel efter Joe Rickards abrupta avhopp.

I år förverkligas bandets ambitioner.

Festivalbesökare som slappar på det lilla matområdet utanför ruinen omfamnas av stekos, In Flames scenshow smyckas av pampig pyroteknik och spelningarna skiljer sig dessutom avsevärt åt.

”Sex av fem möjliga”

Medan gårdagens spelning kändes som en stabil standardspelning antar andra och sista spelningen i stället storartade proportioner.

Av flera skäl.

Dels känns bandet starkare och piggare, och dels är låtlistan snäppet vassare.

Jag är egentligen inte av uppfattningen att saker och ting var bättre förr, men när det kommer till In Flames kommer uttrycket väl till pass.

Tillbakablickarna till 90-talet och tidiga 00-talet, som utgör en betydande del av spelningen, får tid och rum att upphöra.

När ”Behind space” luftas för första gången på nio år kan jag inte göra annat än att le från öra till öra.

– Sex av fem möjliga, betygsätter Anders Fridén framförandet.

Jag kan bara instämma.

Vill ni höra mer gammalt?, frågar frontmannen efter ”The hive”.

Publikens rungande ja kommer omedelbart.

Under efterföljande ”Clayman” och ”System” är trycket i publikhavet så pass massivt att den kalkrika marken under mina nedkylda fötter skakar.

Gästande sopransångerskan Emilia Feldt får dessutom den friska kvällsluften att vibrera under ”When the world explodes”, som inte har sett dagens ljus sedan 2014 då ”Siren charms” släpptes.

Sångerskan stannar även kvar under avskalade ”Metaphor”, som gjorde sin livedebut på gruppens exklusiva uppvärmningsgig på Nalen i Stockholm tidigare i veckan.

Vi ses väl nästa år?, frågar en uppenbart upprymd Fridén innan de inledande tonerna till ”My sweet shadow” senare tar vid och avrundar kvällen.

Lever spelningen upp till festivalens exklusiva inramning? Nej, inte det här året heller.

Visar den upp ett pålitligt band i absolut toppform? Utan tvekan.

Lugnt och rogivande med Opeth

Dessförinnan håller Opeth lågan brinnande med ett potpurri av progressiva tongångar. Och en avslappnad och avväpnande Mikael Åkerfeldt vid mikrofonen, som på grund av den knappa speltiden tvingas banta ner sina mellansnack.

Den sjungande gitarristen är i vanliga fall en pratglad underhållare som gärna skämtar på sin egen – och andras – bekostnad.

Men han hinner ändå avlösa flera dånande skrattsalvor mellan varven. Bland annat när han berättar att han som barn trodde att all öl kom från Öland.

Livesammanhang som dessa är också enda chansen att få höra Åkerfeldt growla, en företeelse som han har lämnat bakom sig i låtskrivandet.

Under ”Ghost reveries”-guldkornet ”Ghost of perdition” kommer jag att tänka på ”Make Opeth growl again”-kepsen som jag såg i publikhavet förra året – och samtidigt fundera på var jag kan köpa den.

Tyvärr uteblir chansen att stifta bekantskap med senaste singeln ”Heart in hand”, eller ”Hjärtat vet vad handen gör” som den svenska versionen så fint heter.

Men Åkerfeldt förklarar att de inte har hunnit repa in något nytt material, varpå han retar publiken med ett par simpla ackord som han påstår är med på gruppens kommande skiva ”In cauda venenum”.

Allt sammans bäddar för en lugn, trevlig och rogivande festivalspelning, med majestätiska ”The drapery falls” och dynamiska ”Deliverance” som extra smakrik grädde på moset.

ARTIKELN HANDLAR OM

In Flames

Borgholm

Metal

Hårdrock

Musik