Storstilat farväl av laddat Gyllene Tider

Håkan Steen om konserten på Stockholms Stadion

avHåkan Steen

1 av 5 | Foto: NILS PETTER NILSSON

KONSERT Gyllene Tiders sista konsert i Stockholm någonsin, en alldeles perfekt kväll i juli.

Det bli precis så folkligt, festligt och känslofyllt som ett sommarglatt Stadion hade kunnat hoppas på.


Gyllene Tider
Plats: Stockholms Stadion. Publik: 25 512. Längd: En timme och 50 minuter. Bäst: ”Kung av sand” och ”Ljudet av ett annat hjärta”. Sämst: Det är onekligen synd att ”Låt denna trumslagarpojke sjunga!” utgör 50 procent av låtarna från nya albumet.


Förra gången jag såg Gyllene Tider på Stockholms Stadion var för näst intill exakt 15 år sedan, den 23 juli 2004, under det monstruösa segertåg som vältrade sig fram genom landet för att fira bandets 25-årsjubileum.

Nu är det 40-årsjubileum och avskedsturné och trots att de hann med en vända även 2013 och Per Gessle var ute själv med flera av de här låtarna för två somrar sedan är suget efter äkta svensk powerpop från Halland näst intill lika stort i dag. På lördag väntar åter Ullevi och 10 augusti sätter de definitiv punkt hemma i Halmstad.

Någon radikalt annorlunda setlista jämfört med 2004 är det givetvis inte tal om, 21 av 23 låtar i kväll spelades även då.

Precis som förra gången känns det rätt mycket som en klubbshow uppblåst till stadionformat, inga krusiduller. Gessle nyttjar givetvis alla trick han har lärt sig med Roxette i form av rusningar mot flankerna och ledigt dompterade allsångsövningar, men den största visuella nyheten i övrigt är förmodligen Göran Fritzsons svarta nagellack och stiliga helskägg.

Vi klarar oss emellertid fint utan effekter, för de här eviga grabbarna från mexitegelvillan bredvid spelar låtar som under 40 år har hunnit tatueras in så djupt i vår bild av vad som är sommar att någon borde skriva en avhandling om det (utesluter inte att det redan är gjort).

Och precis som för 15 år sedan hjälper vädret till att sätta bästa tänkbara scen i kväll, fjärran från den regndränkta premiären.

Sjunkande kvällssol, klarblå himmel, 25 behagliga grader, lätt vind, Stockholm som allra finast.

Jag noterar att mängden låtar från nya albumet ”Samma skrot och korn” har strukits ned med hälften, från fyra till två, sedan premiären i Halmstad för tre veckor sedan, vilket känns lite synd, men att kräva innovation av ett band som åker runt och säger hej då av sin publik känns samtidigt lite småaktigt.

Särskilt som Gyllene Tider förmodligen aldrig har låtit bättre. På Stadion dundrar det bokstavligen om Micke Syds trummor i ”(Hon vill ha) Puls”. ”Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly” är en oblygt crunchig boogieattack och med Dea Norberg och Malin-My Wall som extra förstärkning på sång, fiol och dragspel kan det gamla garagebandet färga mer finstämda nummer som ”Vandrar i ett sommarregn” eller ”Flickan i en Cole Porter-sång” med ovanligt många nyanser.

Men mest är det förstås fest. Medelåldern på publiken har kanske inte blivit lägre med åren, men Gyllene fångar dem direkt med new wave-taggiga ”Skicka ett vykort, älskling”. Och hela andra halvan av konserten rullar i princip av sig själv, som ett slags eriksgata av hits.

Gyllene Tider har tänkt på refrängen mer än något annat sedan dag ett och givetvis är det helt rätt att göra det ”på riktigt” nu.

Och deras farväl till Stockholm kunde knappast ha blivit roligare, vackrare och varmare.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM

Per Gessle

Musik

Pop

Halmstad