Fleet Foxes kommer med höstdagjämningen

Av: Per Magnusson

Publicerad:
Uppdaterad:
Fleet Foxes nya album släpps tillsammans med en film som visar de storslagna landskapen i nordvästra USA längs Stilla havet.
Foto: Emily Johnston
Fleet Foxes nya album släpps tillsammans med en film som visar de storslagna landskapen i nordvästra USA längs Stilla havet.

ALBUM Fleet Foxes fjärde – och mycket imponerande – nya album känns som att komma ut på andra sidan av en lång, svart tunnel.


Fleet Foxes
Shore
Epitaph/Anti/Playground


FOLK Sedan förra albumet ”Crack-up” framstår Fleet Foxes alltmer som en direkt spegling av sångaren och låtskrivaren Robin Pecknolds sinnesstämning. Då lade Pecknold pannan i djupa veck. Döpt efter en F Scott Fitzgerald-essä var det ett ambitiöst tonsättande av en inre kris som bland annat tog sångaren till Columbia University, kvällskurser i slöjd och, nästan, bort från musiken.

Inte heller på fjärde albumet, som Pecknold framför nästan helt ensam, följer han tidsandan och släpper efter för lite lättvindig ”tjohej”-stämning.

Skivan kommer med en ljuvligt sävlig 60 minuters-film inspelad i super 16-format och släpptes på tisdagen, exakt 15.30 svensk tid, för att sammanfalla med höstdagjämningen.

Samklang.

Fleet Foxes är höst, Walden-skjortor och skägg.

Nu kan sommaren dö, låt oss falla till marken med löven och Fleet Foxes.

På ytan har lite förändrats. Albumtiteln ”Shore”, paketeringen med det krispiga flygfotot av en strand, låtnamn som ”Maestranza”.

Men redan i prologen står det klart att någonting har hänt. Robin Pecknold vadar i ”varmt amerikanskt” vatten, solen i ögonen, en ”Martin eller Gibson”-gitarr på axeln. Tonen är nästan lika sorglös som i Bill Withers barfotasoul. Withers hör också till de förlorade artister som hyllas i texten till strålande ”Sunblind”.

När man lyssnar på musiken framstår ”Crack-up” också som albumet Pecknold var tvungen att göra för att komma ut på andra sidan. ”Shore” tog ”bara” tre år att färdigställa, föregångaren tog sex. Vad som då krängde och krånglade flyter nu fritt som ett vattenfall, på ett sätt som musiken inte har gjort sedan debuten.

Pecknold är emellertid tillräckligt mycket popakademiker för att ändå trassla till det – men den här gången gör han det precis lagom. Trasslet står i perfekt relation till de skimrande melodierna. Texternas existentiella uppgörelser matchar musikens driv med samma fingertoppskänsla.

Allra finast är Fleet Foxes i de små Simon & Garfunkel-psalmer som ledsagas av fågelkvitter och vågskvalp.

”For a week or two” värmer som din favoritfleece.

”I’m not my season” har samma helande förmåga som septembersol på ögonlocken.

Och att lyssna på ”Thymia” känns som att tvätta ansiktet med kallt vatten efter en lång dag.

Jag låter dessa femton hymner hålla mig i handen, hela vägen in i vintern.
BÄSTA SPÅR: ”I’m not my season”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE