Eminem kan fortfarande hänföra

1 av 4 | Foto: Krister Sørbø / VG
Eminem på Sommertid festival i Oslo. På måndag kommer ”Revival tour” till Stockholm.
MUSIK

KONSERT Hans stjärna kanske har falnat sedan 90-talet.

Men inför svindlande 55 000 på ett norskt friluftsområde – och med hela karriärens hits i ryggen – är Eminem ostoppbar.


Eminem
Plats: Sommertid festival, Oslo. Publik: 55 000. Konserten på Friends blir en klubbspelning i jämförelse. Längd: 80 minuter. Bäst: ”Stan”, ”Love the way you lie” och ”The monster”. Sämst: Den homofobiska ”Rap god” landar pladask, inte minst just i dag.


OSLO. Sista kvällen i juni och Oslo vadar i den regnbågsfärgade konfettin efter en Pride-parad.

Addera 25 grader och en sommarfestival, en väldigt speciell upplevelse.

Horder av kids går i bredd på trottoarerna. Det är som att befinna sig i ett avsnitt av ”Skam”. Överallt ser jag Sana, Even, Yakuza-gutter. Föreställer mig att allt går i slow motion, som i tv-serien.

Inne på friluftsområdet Voldsløkka väntar 55 000 personer på ett gigantiskt fält. Det slutar inte åt något håll. Bara Oslos omgivande höjder vittnar om att här överhuvudtaget finns någonting annat än en savann av plastglaspimplande jenter och gutter. I luften ligger en dimma av damm som landar som ett lager Novalucol i halsen. På affischen står allt från inhemska popduon Marcus & Martinus till A-listade rapparen Pusha T.

Men premiären av Eminems ”Revival tour” – vars andra stopp är Friends arena på måndag – överskuggar naturligtvis allt.

Under det sena 90-talets MTV-era gjorde sig Marshall Mathers, med sina alter egon Eminem och Slim Shady, känd som världens snabbaste och – lite beroende på vem du frågar – bäste rappare.

Eminems trollbindande talang bygger dels på hantverksskicklighet – han är helt enkelt fantastisk på att rimma – men han laddar sina rader med all den ilska och smärta som jagar en person vars barndom präglades av en trasig familj och mobbing i skolan.

På senaste albumet ”Revival” jämför 45-åringen från Detroit Donald Trump med Adolf Hitler, skriver en slags ursäkt till på-och-av-frun Kimberly Anne Scott och samarbetar med Ed Sheeran. En blandad giv, naturligtvis fjärran från stjärnans största stunder.

Men det kan kvitta en kväll som denna, när Eminem 30 minuter försenad visar sig i svart hoodie, keps och helskägg. Fyrverkerierna som fyras av mot ljusblå himmel redan i första låten är överflödiga. Em är on fire.

Hans begåvning är av den typen som inte går ur tiden. Den är alltför egen. Där Eminem för två decennier sedan definierade samtiden framstår han i dag som en kitschig möbel i densamma. Hans nasala flow är hundra procent konserverat. Där resten av hiphop-världen mumlar apart genom värktabletter och autotune rappar Eminem som om hans liv hängde på varje stavelse.

Han och hans crew fyrar av pistolskott och låtarna avlöser varandra i 180, allt enligt den gamla skolan. Det nostalgiska anslaget blir tydligast i nio år gamla ”Forever” – ett samarbete med Drake, Kanye West och Lil Wayne – den enda låten som snuddar vid något slags nu.

Men det glömmer man lätt med 55 000 mellanfingrar i luften i ”Just don’t give a fuck”.

När emo-Em kliver fram i ”Stan” backad av Skylar Grey, livestråkar och regn på storbildsskärmarna.

Och när den öronbedövande allsången i ”Love the way you lie” och ”The monster” hörs hela vägen till Holmenkollen.


Eminem spelar på Friends arena på måndag och på Roskilde 4 juli.

Låtarna som vi lyssnade mest på 2017 00:47
ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Eminem

Hiphop