Sångaren verkar bo på månen

MUSIK

GÖTEBORG

"Jiiiiarrrghh".

Det där är inte ett felstavat ord. Det är Shane MacGowans vårskrik.

Foto: SLUDDERPUNK Shane MacGowan skriker, dricker öl och röker på scen. Så mycket sång blir det inte.

Shane skriker ”jiiiiarrrghh” väldigt ofta. Som om han vill markera när han får feeling.

Och detta skrik – ”jiaaaarrrgggh” – är i princip också det enda som MacGowan har riktigt koll på.

I övrigt verkar Pogues sångare och trasiga antihjälte bo på månen. Han glömmer bort var han lägger mikrofonen, sluddrar i en helt annan takt än resten av bandet, säger obegripliga saker och går av scenen.

Sen går han på igen. Med en öl i handen. Kör en låt. Och går av. Och kommer tillbaka med en cigg.

Och under en av Shanes pauser förvandlas bandets sound helt och hållet. Sjörövarpunken blir plötsligt – The Corrs.

Nej, jag skojar inte.

Det är ett märkligt spektakel.

Inget större fel

Men själva musiken är det inget större fel på. Det är en stilig, irländsk kalabalik på scenen.

Och det händer att även MacGowan träffar rätt, att hans röst och person hittar tillbaka till musikens stupfulla hjärta.

Jag tänker framför allt på den minst sagt trasiga versionen av ”Rainy night in Soho”.

Vilket är en smärre bedrift. MacGowan befinner sig trots allt i ett tillstånd där ett enkelt ”thank you very much” låter så här:

”Fsschank fju svery ssccchpluch”.

The Pogues

Markus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM