Harry Belafonte fick hela världen att ropa ”Day-O”

Publicerad 2023-04-25

Som svart borde det inte ha varit möjligt.

Men Harry Belafonte gjorde det.

Han blev stjärna på scenen – när rasismen fortfarande härskade.

Han gav oss ”The Banana Boat”, ”Jamaica Farewell” och ”Island in the sun.”

Nu är han död, 96 år gammal.

”Day-O!”

Utropet blev en världsplåga – överallt utstötte folk det karakteristiska ljudet i ”The Bana boat”, som blev Harry Belafontes allra största hit och signaturlåt.

Det är en jamaicansk folkvisa, som kom 1956.

– Det är en sång om min pappa, min mamma, mina mor- och farbröder, männen och kvinnorna som slet på bananfälten, på sockerrörsfälten på Jamaica. Det är en klassisk arbetarsång, sa han själv i en intervju med The New York Times 1993.

Harry Belafonte blev historisk, inte bara för att han gjorde karriär som svart artist på den tiden det knappt var möjligt, hans album ”Calypso” med bland annat ”Banana Boat”, blev det första album av en enskild artist som sålde i över en miljon exemplar.

Harry Belafonte

Led av dyslexi

Själv föddes Harry Belafonte i Harlem i New York 1927, samma stad där han skulle dö 96 år senare.

Men hans mamma Melvine var född på Jamaica och hans pappa , som var kock i engelska flottan, var född på Martinique i Västindien.

Som åttaåring skickades Harry till sin mormor på Jamaica, i den lilla byn Aboukir.

Harry Belafonte uppträder på Waldorf-Astoria hotellet i New York år 1956.

Efter fyra var han tillbaka i Harlem, en gänglig missanpassad yngling med västindisk accent och dyslexi. Han hoppade av gymnasiet.

Under andra världskriget tjänstgjorde han i flottan.

Hans passion för teatern väcktes på 1940-talet, när han arbetade som vaktmästarassistent och en hyresgäst gav honom två biljetter till American Negro Theatre.

Han blev vän med Sidney Poitier, som också skulle göra succé som skådespelare och bli den förste afroamerikan att vinna en Oskar för bästa manliga huvudroll 1964.

Harry Belafonte och Sidney Poitier, år 1965.

Fick mima i filmen

De två vännerna gick i teaterskolan The New School, samtidigt som Marlon Brando, Tony Curtis och Walther Matthau.

För sin insats i Broadway-revyn ”Almanac” fick Harry Balefonte ta emot en Tony, teaterns motsvarighet till filmens Oscar.

Harry Belafonte spelade i många filmer. I succémusikalen Carmen Jones 1954 fick han dock inte sjunga själv utan bara mima – hans egen ”svarta” sångröst ansågs absurt nog olämplig för rollen i filmen.

I filmen Island in the sun antyddes det att hans färgade rollfigur skulle ha ett förhållande med Jane Fontaines vita rollfigur – vilket var totalt otänkbart i USA 1957.

Till sist tröttnade Harry Belafonte på bristen på lämpliga roller för honom – och satsade på musiken istället.

Martin Luther King, Harry Belafonte och Tore Tallroth. Paret King, var i Stockholm i mars 1964 för att medverka vid Aftonbladets arrangemang ”En gränslös kväll på Operan”.

Vän med Martin Luther King

Han blev också en stark och modig röst för medborgerliga rättigheter och social rättvisa, något som låg honom varmt om hjärtat hela livet.

Under 1950- och 1960-talets amerikanska medborgarrättsrörelse var Harry Belafonte en av de mest framträdande personerna. Han var dessutom nära vän och rådgivare till Martin Luther King.

1966 stod han på scenen på Operan i Stockholm, i den skandinaviska insamlingsföreställningen En gränslös kväll på Operan, tillsammans med Alice Babs, Hasse och Tage och Monica Zetterlund.

Harry Belafonte och Monica Zetterlund uppträder tillsammans 1966.

Han var också ambassadör för Unicef och engagerad i kampen för kvinnors rättigheter och mot apartheid i Sydafrika.

Harry Belafonte fick fyra barn, tre döttrar och en son, under sina två äktenskap.

ANNONS