Ghost (rockgrupp)

Ghost är något utöver det vanliga

Av: 

Sofia Bergström

Samspelet mellan frontmannen Tobias Forge, i rollen som Papa Emeritus IV, och publiken var stark under Ghosts konsert på Avicii Arena.
Samspelet mellan frontmannen Tobias Forge, i rollen som Papa Emeritus IV, och publiken var stark under Ghosts konsert på Avicii Arena.

MUSIK

KONSERT Saken är biff – Ghost är mer av en upplevelse än ett regelrätt rockband. Tobias Forge och hans namnlösa gastar har grepp om publiken i Avicii Arena redan från första sekund.

Betyg: 4 av 5 plus
Ghost
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 10 279. Längd: cirka 105 minuterBäst: ”From the pinnacle to the pit” spelar i en helt egen liga. ”Faith” sitter också jävligt skönt. Sämst: Jag hade kunnat leva utan den utdragna gitarrduellen och ”Enter sandman”-covern. ”Spillways” lyfter inte heller. Fråga: Jag ställer samma fråga som efter spelningen på Scandinavium för tre år sedan – någon annan som tycker det blir lökigt när Tobias Forge, om än i rollen som sitt alter ego, pratar på svenska?


Ghost borde studeras i utbildningar om varumärkesbyggande. På lite över tio år har den svenska akten genomgått en förbluffande förvandling från en mystisk MySpace-sensation till ett av världens största rockband.

Det är imponerande, men inte helt oväntat. Mannen bakom Ghost, Linköpingsbördige Tobias Forge, är en perfektionist och visionär ända ut i fingerspetsarna. Inget lämnas åt slumpen.

Det inkluderar även gruppens liveshower, där Forge med crew serverar ett smaskigt smörgåsbord av pampig pyroteknik, koordinerade gitarrsolon och en utomordentligt läcker ljussättning.

Backdropen utgörs fortfarande av stora målade kyrkfönster, men sedan sist har scenbygget växt sig större och pampigare. En stenmur med flera portvalv sträcker sig från den ena scenkanten till den andra medan mitten av scenen domineras av en gigantisk plattformstron där trummisen sitter tryggt.

Och Papa Emeritus IV, Forges senaste alter ego, byter kläder oräkneliga gånger för att outfiten ska matcha känslan eller andemeningen i låten som framförs (snyggast är skjortan med fladdermusvingar).

Explosiv stämning

Forge och hans mindre armé av namnlösa gastar slösar ingen tid utan går all-in direkt. Kraftfulla ”Kaisarion” från senaste skivan ”Impera” visar sig vara en otrolig introlåt. Bandet har publiken lindad runt sitt lillfinger redan där och då.

Inte ens under en utdragen gitarrduell mellan två av gastarna, som för övrigt mynnar ut en kort snutt av ”The final countdown”, sviker uppmärksamheten eller uppskattningen.

Det kittlande klimaxet uppstår när den ockulta kolossen ”Year zero” ebbar ut. Publikens extatiska eufori är då så explosiv att det känns som att taket närsomhelst kommer att lyfta. Även gensvaret på Papa Nihils saxofonsolo i ”Miasma” lär ge utslag på Richterskalan.

Och tack och lov blir det mindre slapstick-buskis i mellansnacken än när Cardinal Copia var i farten. Den tidigare frontmannen tog ofta udden av mystiken och seriositeten med spexigt snack om mellangårdar och fan och hans moster. Papa Emeritus IV är inte fullt så pilsk.

Fläckfri dramaturgi

Även om det är snålt med låtar från debuten ”Opus eponymous” och ”Infestissumam” går det inte att klaga på utformningen av setlisten. Dramaturgin är fläckfri.

Det är också ett genidrag att lufta både ”Kiss the go-goat” och ”Mary on a cross” från singel-ep:n ”Seven inches of satanic panic”, som landar lika skönt och svängigt live som på skiva.

Fjärilarna i magen under ”Faith” – den enligt mig i särklass bästa låten på ”Prequelle” – är inte heller att leka med. Om den någon gång skulle strykas från liverepertoaren kommer jag att skicka in en väldigt arg insändare till någon tidsskrift, jämte klagomål om att det väsnas för mycket inne i centrum.

Några skavande detaljer

Därmed inte sagt att allt är perfekt.

Ljudet från Forges – förlåt, jag menar Papas – mick är inledningsvis lite grötigt. Möjligtvis är det mixningen som skaver. Under spelningen två, tre första låtar är det svårt att urskilja sången från det monstruöst mäktiga trum- och gitarrljudet.

Balansen blir emellertid bättre allt eftersom, men blottar senare Forges svårigheter under ”Spillways”, som aldrig riktigt lyfter.

– That song is a motherfucker to sing, erkänner han efter att låten har klingat av.

Men detaljerna som skaver blir petitesser i det stora hela. Oavsett om Ghost levererar yvig schlagerdisco, ockulta rockdängor eller finstämda instrumentala nummer är underhållningsfaktorn alltid utomordentligt hög.


Ghost uppträder även på Malmö Arena i Malmö den 1 maj.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ANNONS

Hitta ett kreditkort eller betalkort som passar dig och dina behov! Jämför nu.

Extern länk från Compricer

Jämför nu!

Publisert:

LÄS VIDARE

Hårdrockarens guide till festival- och konsertsommaren 2022

ÄMNEN I ARTIKELN

Ghost (rockgrupp)

Rock

Hårdrock

Tobias Forge (Papa Emeritus, Mary Goore)

Liverecensioner

Musik