Skivrecensioner

Bright Eyes bygger sin sorgsna indiekatedral

Av: 

Per Magnusson

En pressbild i samklang med Bright Eyes musikaliska pretentioner.
En pressbild i samklang med Bright Eyes musikaliska pretentioner.

MUSIK

ALBUM Bright Eyes är tillbaka med sitt första album på nio år. Mycket är sig likt i bandets dystopiska värld.

Betyg: 3 av 5 plus
Bright Eyes
Down in the weeds, where the world once was
Dead Oceans/Playground


POP För elva år sedan berättade Conor Oberst för Rolling Stone att han ville pensionera Bright Eyes och att nästa album skulle bli bandets sista. ”The people’s key” släpptes 2011. Efter en avskedskonsert i Honolulu, Hawaii senare samma år sa trion hejdå, men lämnade samtidigt dörren på glänt för en eventuell fortsättning.

Medlemmarna har sedan dess pysslat med andra projekt. Conor Oberst har bland annat släppt tre soloalbum och bildat bandet Better Oblivion Community Center med Phoebe Bridgers. Mike Mogis har mixat just Bridgers och svenska First Aid Kit.

Idén om en återförening föddes på en julfest hemma hos tredje bandmedlemmen Nate Walcott. Oberst pitchade idén för Walcott och de tu gick in i badrummet för att ringa Mogis på Facetime. Mogis, som julshoppade i en galleria i Omaha, sa ögonblickligen ja.

Om Bright Eyes har pikats för något under åren är det grandiosa pretentioner. Precis som jag växte Oberst upp med 90-talets musikaliska mentalitet: låtsas som om du inte bryr dig, stirra på skorna. Oberst pratade nyligen i en intervju med The Line Of Best Fit om just pretentionerna som en motreaktion mot detta. När 90-talet var över, Oberst blev 20 och bildade sitt eget band ville han få vara hur ambitiös som helst.

Tionde albumet ”Down in the weeds, where the world once was” är inget undantag. Bright Eyes strävar mot en musik som påminner om Beethovens ”Ödessymfonin” tolkad av det psykedeliska noisefolkbandet Neutral Milk Hotel. Sångerna är filmiskt producerade, Obersts bildspråk svämmar över av samma more is more-attityd. Det är tjusigt, på gränsen till utmattande.

”Down in the weeds…” är på så vis gjord för att passa in i Bright Eyes diskografi. Oberst sjunger lika neurotiskt som sitt ungdomsjag – rösten låter som ett tillknycklat A4-papper. Det är knappast musik i kontakt med sin samtid. Vill inte ens vara det, skulle jag tro. Bright Eyes bygger bara vidare på sin indiekatedral, bit för bit.

Allt hålls samman av Obersts unika förmåga att vara en vän när allt ter sig som mörkast. Och den här gången är det nog verkligen sant. Under de nio år som gått sedan sist har Oberst mist sin bror och gått igenom en skilsmässa – två trauman som naturligtvis avspeglar sig i musiken.

Han sammanfattar det fint i ”Hot car in the sun”:

”It’s just painful to walk around/It’s just painful to talk out loud/I know this pain is not my own.”


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ANNONS EXTERN LÄNK

Upptäck höstens nyheter från Carin Wester – handla hos Åhléns här

Åhléns

Publisert:

LÄS VIDARE

Så låter Per Gessles nya album

ÄMNEN I ARTIKELN

Skivrecensioner

Musikrecensioner

Musik

Bright Eyes

Conor Oberst