Hon får alla att gilla jazz

MUSIK

Stacey Kent

Donk!

Stallet släpper från kroppen och kontrabasen dör, mitt i en låt.

Alla - inklusive Stacey Kent - fnissar när en förvånad Dave Chamberlain bär ut liket.

Baskollapsen kommer perfekt. Stacey Kent börjar nämligen asgarva och viftar vilt med armarna för att de andra ska fortsätta.

Och plötsligt får alla liv.

Foto: ÖRONVÄNLIGA STACEY Stacey Kent fångar fans även bland dem som inte gillar jazz. Det är ofarligt - men öronvänligt.

Stacey Kents äkta man, saxofonisten Jim Tomlinson tar ett steg närmare mikrofonen för att höras lite bättre. Nu ser han inte ut som en loj FBI-agent i solbrillor, finbyxor och slips längre.

Gitarristen Colin Oxley höjer blicken från golvnivå för första gången under konserten, och börjar faktiskt att röra på sig. Pianisten David Newton förstår att det är allvar och tar över basgångarna med vänsterhanden.

Och Stacey Kent själv sjunger lite högre, med lite mer frenesi, än tidigare.

Blixtrar till

Där och då blixtrar konserten till.

Annars går det lite för mycket på halvfart. Det märks att de spelat i stort sett varje kväll under två års tid (osannolikt, men nästan sant). Det är för tryggt helt enkelt.

Stacey Kent säger att hennes fans runt jordklotet - de börjar bli många nu - sällan är inbitna jazzälskare. ”Jag gillar inte jazz, men jag har en skiva med Stacey Kent”. Ungefär så.

Nattklubbsjazz

Här på Skeppsholmen fattar jag plötsligt vad hon menar.

Det är extremt öronvänligt (inget fel med det). Det är nattklubbsjazz, fast helt utan rök. Det är ofarligt.

Men - jag gillar det.

För Stacey Kent sjunger bäst. Ja, herregud vad hon sjunger bra.

Ändå vill jag, när hon återvänder till Sverige i november för en miniturné, se mer jävlaranamma.

Stacey Kent

Tobias Fröberg

ARTIKELN HANDLAR OM