Viktor Olsson förtjänar att upptäckas av fler

Foto: Pressbild
Viktor Olsson må ha lämnat Stenungsund för Göteborg men känslorna och låtarna är kvar i småstaden.

avHåkan Steen

MUSIK

ALBUM Andra albumet från Viktor Olsson förstärker bara bilden av att det här är en sångare och låtskrivare att räkna med.


Viktor Olsson
Viktor Olsson
The Music Box


POP Det hjälpte inte hur entusiastiska jag och några kollegor var över Viktor Olssons debutalbum ”Stenungsund” för tre år sedan. Skivan blev en kommersiell besvikelse och skivbolaget lät den unge bohuslänningen gå.

Förr brukade singer-songwriters av Olssons snitt ges fler chanser än så – det hör lite till genrens natur att den här sortens artister behöver tid för att spela sig fram till en publik – men i den nya streamingekonomin finns det allt mer sällan tålamod för det.

Så efter alla hyllningar och en lång förbandsturné med Anna Ternheim var Olsson åter tillbaka på ruta ett. ”Från loser till hype till loser igen”, som han själv uttrycker det.

Att ett förhållande tog slut och han dessutom blev av med andrahandskontraktet på lägenheten i Göteborg gjorde förstås ingenting bättre.

Men Olsson gav inte upp. Erfarenheterna blev bränsle till nya sånger och nu är album nummer två här, egenfinansierat och inspelat i en studio på Kungsholmen i Stockholm ihop med Axel Jonsson-Stridbeck (även känd som Pluras son och kapellmästare) och Jonatan Lundin.

Där debuten var rockhistoriskt kunnig pop klädd i varm soul drar Olsson här åt ett lite modernare sound av snirklande elgitarrer och storslagna stråkar. Men låtskrivandet är av samma vardagsromantiska småstadssort som senast, i spåren efter namn som Håkan Hellström, Tomas Andersson Wij och Love Olzon och med textreferenser till Bob Dylan, Prince och Bon Iver.

Det är emellertid långt ifrån bara för att Olsson verkar vara utrustad med utsökt musiksmak som han förtjänar att upptäckas av betydligt fler. 25-åringen har en naturtalang för självklara melodier och lyckas fånga målande bilder av knepig kärlek och kämpande drömmar i en röst full av så mycket uppriktig vilja att även en del ganska välanvända fraser och fraseringar låter angelägna igen.

Stenungsund” var en debut där det verkligen kändes som att artisten samlat ihop det bästa han någonsin skrivit och satsade allt på ett kort, och som så ofta blir det svårt att hitta samma laddning på uppföljaren till den sortens skiva. Materialet är kanske inte riktigt lika jämnstarkt här och produktionen lite mer konventionell.

Icke desto mindre blir jag väldigt förtjust i flera av låtarna. Som den rast- och rotlösa ”Hemma blir jag aldrig” med sin Manic Street Preachers-maffiga refräng, den läckert gitarrbroderade ”Bestäm dig” och avslutande balladen ”Daniel”, ett vackert brev till en försvunnen vän.

Och lyssna på hur Olsson tar sig an refrängen i ”Fjärilar vid floden”. Ingen som helst tvekan råder om att raden ”det var jag som slängde bort oss” kommer från djupaste delen av hjärtat.
BÄSTA SPÅR: ”Bestäm dig”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM