Thirty Seconds To Mars i symbios med publiken

Foto: Björn Bergenheim/rockfoto / Rockfoto Bildbyrå AB
Jared Leto charmade sina svenska fans för andra gången i år.
MUSIK

Thirty Seconds To Mars ger Gröna Lunds hängivna publik en kväll som de sent kommer att glömma.

Men de utdragna publikmomenten får musiken att hamna i skymundan.


Thirty Seconds To Mars
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Längd: 90 minuter. Publik: 8 000. Bäst: Shannon Leto, som är ett underskattat monster vid trumsetet. Sämst: De långrandiga partierna när Jared Leto låter publikhavet tävla om vilken sida som är mest högljudd, vilket känns oerhört uttjatat.


När Thirty Seconds to Mars debuterade på Gröna Lund för fem år sedan var det kärlek vid första ögonkastet.

Sångaren Jared Leto föll pladask för nöjesfältet och dess atmosfär, och efter konserten stannade han och resten av bandet kvar på området för att utforska karusellutbudet.

Och kärleken var helt klart ömsesidig. Amerikanarna möttes av närmare 18 000 tillgivna fans.

Sedan dess har gruppen bland annat släppt skivan ”America”, gått skilda vägar med Tomo Miličević och förändrat sitt sound rejält.

Stommen av arenavänlig rock som bandet utmejslade tidigt i karriären har bytts ut mot pampig elektroniskt betonad pop.

Det medan Leto har ersatt sin rockiga skinnpaj och spretiga frilla, á la Green Days Billie Joe Armstrong, mot en look som snarare passar en ledare för ett utspejsat hippiekollektiv.

Hörs till Södertälje

Men publikkontakten är alltjämt intakt.

Leto tar upp publikmedlemmar på scenen under var och varannan låt. Däremellan uppmanar han sina fans att sitta på varandras axlar.

Frontmannens sprudlande publikengagemang och till synes genuina önskan att underhålla är förstås beundransvärd.

Och uppskattad. Publikhavets ihärdiga körande, kärleksfulla tjoande och högljudda applåder – som säkert hörs ända till Södertälje – är ett kvitto om något på Letos förmågor som scenunderhållare.

Musiken spelar en biroll

Men alltför ofta får musiken spela en otacksam biroll.

De otaliga publikmomenten, som ofta testar mitt tålamod, upptar säkert en tredjedel av hela konserten.

Dansandet och spexandet på scenen tar också udden ur det viktiga budskapet om psykisk ohälsa i ”Rescue me”, som föregås av att Leto ”flossar” med en paraplykeps på huvudet.

Samtidigt ger den stora användningen av autotune, förinspelade körer och diverse andra effekter konserten en tämligen själlös dimension. Vilket är en skarp kontrast till brorsan Shannon Letos explosiva trumlir.

Thirty Seconds To Mars musikaliska ambitioner må vara tvetydiga, men en sak är säker: syskonduon kan konsten att roa och erbjuda en livfull verklighetsflykt. Även om det ofta är på bekostnad av deras låtar och dess budskap.

Droger, bitattacker och sexism - här är festivalskandalerna vi minns 02:53
ARTIKELN HANDLAR OM