Beck låter oväntat ängslig och obrydd

avHåkan Steen

Publicerad:
Foto: Mikai Karl
Beck drar ibland märkligt mycket åt Coldplay på nya albumet.

ALBUM När Beck gör album med Pharrell Williams finns förutsättningar för något stort men ”Hyperspace” orkar sällan ända fram.


Beck
Hyperspace
Fonograf/Capitol/Universal


POP Tanken att Beck skulle göra ett album till stor del producerat av Pharrell Williams låter förstås intressant, även om det onekligen hade varit ännu mer spännande 2012, när de först började diskutera samarbete och båda – inte minst Pharrell – befann sig betydligt närmare samtidspopens mest kreativa kärna.

Och när jag lyssnar igenom Becks fjortonde album inser jag snart att det här mest är en intressant idé. Särskilt som det känns som att duon inte tar samarbetet hela vägen.

Beck låter onekligen ovanligt soulig emellanåt, och Pharrells idéer om att skala ned och förenkla soundet har säkert varit av godo för en artist som ibland haft en förmåga att experimentera några steg för långt.

Men ”Hyperspace” låter inte sällan som att det har varit en så skön vibe i studion att duon inte riktigt orkat maxa ut rubbet ur låtidéerna, eller ens sålla fram de allra bästa låtarna.

Dessutom smyger det sig på en känsla av att Beck inte längre vågar lita till sin egen genialitet utan sträcker upp det fuktade fingret i luften för att få till ett sound som kan generera streams och radiospelningar. Under de första lyssningarna hinner jag tänka ”Coldplay” flera gånger, under flera låtar, innan jag läser på och inser att Chris Martin de facto är med och sjunger på låten ”Stratosphere”.

Dessutom har Beck förutom Pharrell plockat in producentfantomer som Paul Epworth (Adele, Rihanna med mera) och Greg Kurstin (Adele, Pink, Sia) på ett album som torde vara hans mest kollaborativa i karriären. Även Sky Ferreira gästar med sång i ”Die waiting”.

Inget är dåligt, allt känns hantverksmässigt gediget, en låt som ”Saw lightning” sprakar till med lite typisk becksk galenskap och ”Dark places” och avslutande ”Everlasting nothing” hittar rätt sorts tyngd.

Men det är den för Beck oväntade kombinationen av obrytt och småängsligt som dominerar ”Hyperspace” och således omöjliggör något slags djupare engagemang.
BÄSTA SPÅR: ”Everlasting nothing”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM