TEENAGE FANCLUB

MUSIK

Shadows (pop)

POP 1992 fyllde den engelska musiktidningen NME 40 år och gav i samband med det ut samlingsalbumet ”Ruby trax”, där den tidens nya brittiska band tolkade klassiska listettor. Väldigt många gjorde något ”crazy” val. Ride spelade in Kraftwerks ”The model” och Manic Street Preachers tog sig an – och fick en oväntad hit med – ”Suicide is painless”, ledmotivet från ”MASH”. Teenage Fanclub valde The Byrds kändaste låt, Dylan-tolkningen ”Mr tambourine man”. Det enda som hade varit mer väntat vore om de spelat in Big Stars ”September gurls” (som dock aldrig var i närheten av att toppa någon lista). Men Teenage Fanclub har aldrig handlat om överraskningar, aldrig om uppseendeväckande gester eller skandalös hedonism. De är ett gäng hyggliga popfans från Glasgow som hellre skriver en god melodi än blir igenkända på gatan. Sedan genombrottet med andra albumet ”Bandwagonesque” 1991 har de i princip fortsatt att låta som en mix av Big Star, Byrds, Beach Boys, Love och Neil Young på ytterligare sex plattor. Men det som skulle kunna ses som inkrökt konservatism är snarare deras främsta tillgång. Teenage Fanclub har hittat en grej de verkligen gillar och gjort till sitt uppdrag att varje gång göra just den grejen så bra som det över huvud taget är möjligt. Förutsättningarna är förstås väldigt goda med tre så glimrande låtskrivare som Norman Blake, Gerald Love och Raymond McGinley i samma band. Och ”Shadows” är ett av ”Fannies” allra mest lyckadeförsök. Pop som aldrig förhäver sig, som på ett tilltalande resonerande sätt tar sig an the very basics i livet – kärlek och relationer – och är snidad med så mycket snickarglädje att man blir rörd på djupet bara av det. Lyssna på den smygande orgeln i ”The back of my mind” eller hur sångharmonierna smälter ihop med stråkarna i ”Shock and awe”. Klassiska grepp, men när de görs så här mycket kärlek går inte minsta rostfläck eller dammpartikel att spåra. Det är bara genuint bra. Så bra att det känns som en absolut sanning när Teenage Fanclub i en av skivans finaste refränger sjunger ”there are sweet, sweet days waiting there for you”.

Håkan Steen

ARTIKELN HANDLAR OM