Ett hungrigt In Flames både uttråkar och berör

avSofia Bergström

MUSIK

ALBUM In Flames fortsätter att bejaka sina mjukare sidor.
Men mästarna av melankoliska melodier hålls också tillbaka av försiktighet och förutsägbarhet.


In Flames
I, the mask
Nuclear Blast/Bertus


METAL In Flames har fått oförtjänt mycket skit i skuggan av sina framgångar.

Under 2000-talet har bandets gradvisa utveckling mot mjukare tongångar, som har relativt få beröringspunkter med rötterna i dödsmetallen, orsakat kritiska känslostormar i många hårdrockkretsar.

Jag själv är inte helt redo att stämma in i den högljudda klagokören. Det är klart att de inte vill göra olika versioner av ”The jester race” eller ”Whoracle” – även om det hade varit hemskt välkommet.

På trettonde albumet ”I, the mask” hör jag ett hungrigt och nyfiket band som ivrigt törstar efter nya uttryck.

Plattans röda tråd av vemod och ångest, som går att höra i både sången och gitarrmelodierna, låter omisskännligt som In Flames, oavsett tidsdatering.

Men tack vare de senaste årens sånglektioner låter Anders Fridén mer uttrycksfull än någonsin.

Den förtvivlan som förmedlas i ”Call my name” får min bröstkorg att ömma, och i ”We will remember” bländas jag av hans sentimentala urladdningar.

45-åringen har etablerat sig som en av scenens bästa growl-sångare, men växer sig allt starkare och stabilare när det kommer till skönsången också.

Samtidigt fortsätter låtskrivarduon Björn Gelotte och Anders Fridén att utvecklas som textförfattare.

Frasen ”Trapped inside the villain of man/Apathy, the sickness in our lifespan” fångar min uppmärksamhet i ”Burn”, medan dramatiska formuleringar i ”(This is our) house” gör att min klimatångest och existentiella oro ger sig till känna.

I övrigt innehåller albumet flera intressanta betraktelser över människans ytlighet och vår besatthet av att upprätthålla fina fasader. I en tid när våra liv dikteras av sociala medier, influencers och bekräftelsebehov känns ämnet relevant och träffande.

Men skivans andra hälft är en tämligen trist snoozefest.

Jag kommer på mig själv med att nästan slumra till under ”In this life” och flera efterföljande låtar, som lätt skulle kunna vara ratat material från förra skivinspelningen.

In Flames må vara de melankoliska melodiernas mästare, men av och till är materialet också försiktigt och förutsägbart.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Foto: Pressbild
In Flames är åter igen albumaktuella – denna gång med en aningen annorlunda banduppställning.
ARTIKELN HANDLAR OM

In Flames

Metal

Hårdrock

Musik